Mycket talar för att vi kommer att få leva med covid-19-epidemin länge. Många får uppleva svår sjukdom och död utan att anhöriga kan vara nära – plågsamt skrämmande för alla inblandade. Den sociala distanseringen är något vi måste lära oss att stå ut med ett bra tag till. 

Vad betyder detta ofrivilliga fysiska avståndstagande för den psykiska hälsan hos oss människor? Kommer det att ytterligare bidra till de psykiska problem som sannolikt kommer att drabba många, såväl patienter och anhöriga som vårdpersonal, i efterdyningarna av denna dramatiska pandemi?

Jag kom att fundera på detta då ett av mina barnbarn varje gång vi ses säger: »Åh, mormor, jag vill krama dig, när får vi kramas?« Det är smärtsamt att inte få krama den man vill, bara för att man vill, eller att inte få möjlighet att fysiskt trösta eller bara hålla någon i handen när det behövs. Beröring kan ibland fungera bättre än ord som tröst vid ängslan och oro. Det gäller ju såväl små som stora, sjuka eller friska. Den sociala distanseringen till nära och kära känns onaturlig för de flesta. 

Att vi nu i tider av stor oro, smitta och sjukdom inte har tillgång till den rogivande, stödjande och trygghetsskapande effekt som fysisk beröring eller kramar ger tror jag kan ha negativa konsekvenser på återhämtningen efter covid-19-pandemin för oss alla.