Att arbeta »på distans« när så är möjligt är påbjudet av Folkhälsomyndigheten som en högst rimlig åtgärd för att begränsa spridningen av pandemin. En blixtsnabb omställning till digitala mötes- och föreläsningsformer skedde i våras inom regioner och vid våra medicinska fakulteter. De initiala erfarenheterna var positiva. Det fanns en entusiasm för att med gemensamma krafter hjälpa till att stoppa virusspridningen. Andra skäl till varaktigt förändrade mötesformer som ekonomiska och miljömässiga vinster fördes också fram.
Under sommaren stod det klart att återgången till det normala skjuts på framtiden och att vi får leva med ett fortsatt distansläge under en längre tid. Med denna insikt har också de negativa konsekvenserna av distansläget blivit uppmärksammade.
Vid Linköpings universitet skickade man under försommaren ut en »temperaturmätare« till studenterna för att få svar på hur de upplevt vårens distansläge. Nästan 3 000 studenter svarade, och på en sammanfattande fråga om hur väl studierna fungerat under våren jämfört med tidigare svarade två tredjedelar att det fungerat sämre eller mycket sämre.
Själv upplever jag att digitala möten om exempelvis forskning tenderar att bli mindre kreativa och inspirerande än fysiska möten.
Allt kommer inte att bli som förr när pandemin är överstånden men jag ser fram mot att fysiska undervisnings- och mötesformer kommer att återta sin rättmätiga plats.
