Ett av de mer använda orden denna sommar och höst när sjukvård kommer på tal är »vårdskuld«. Det används för att beskriva den mängd sjuk- och tandvård som måst skjutas upp till följd av covid-19-pandemin. Fackliga organisationer använder ordet, medierna gör det, politiker, anställda och många andra likaså.
Men är det ett bra begrepp? Skuld och skyldig hänger nära samman. Och då inställer sig ett antal frågor: Vem står i skuld till vem? Vem är skyldig vem vad? Vilka är de skyldiga och hur ska de ställas till svars? Ställs frågorna i detta perspektiv kommer svaren att leda till vissa sorters resonemang och aktiviteter.
Men om frågan i stället formuleras som »hur ska de patienter som under en närmast unik omställning av ett helt samhälle, till följd av en pandemi som periodvis närmast förlamat världen, på ett ordnat sätt kunna få den behandling som ursprungligen var planerad under 2020?« kommer svaren högst sannolikt att se annorlunda ut. Då ökar chansen att lösningarna blir konstruktiva och, inte helt oviktigt, kan accepteras av befolkningen. Alla i samhället har påverkats, många genom att få sin planerade behandling framflyttad. Alla måste bidra, många genom att acceptera att behandlingen får ges senare.
Och givet att de trots allt ändliga resurser som finns framöver används klokt, ska ingen betraktas som skyldig till att viss vård till följd av pandemin har behövt skjutas fram.
