»Äntligen får vi en samlad läkemedelslista«, skrev jag i den här spalten för snart fyra år sedan. Då hade förslaget till lag om nationell läkemedelslista gått ut på remiss. Lagen godkändes och träder i kraft den första maj i år. I samma andetag skrev jag då att »tyvärr tror jag inte vi når fram till mållinjen denna gång heller«.
Den lösning som har tagits fram för den nationella läkemedelslistan är en utvidgad form av receptregister. Den utgår från synen på en läkemedelsordination som ett recept och omfattar därmed inte andra typer av ordinationer. Snubbeltrådar är också integreringen mot våra nuvarande och kommande journalsystem, som inte på långa vägar är färdig, och en pågående pandemi.
För mig är en läkemedelsordination en överenskommelse mellan förskrivare och patient om att (och hur) en behandling ska genomföras eller ändras. Detta gäller oavsett på vilket sätt läkemedlet levereras – i snabbköpet, på ett apotek, en sjukhusavdelning eller en mottagning.
Under pandemiåret 2020 har vi lärt oss att tänka nytt. Att tänka helt nytt om läkemedelslistan vore att i stället bygga en samlad ordinationslista, utan hänsyn till var i vården ordinationen görs. Vi skulle spara väldigt många »klick« på tangentbordet vid ordinationen och använda både förskrivares och farmaceuters tid och kompetens på rätt sätt, samtidigt som nyttan för patienten – en säkrare vård – skulle uppnås.
