I ett nyligen publicerat delbetänkande (SOU 2021:59) från Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården presenteras en rad förslag som syftar till att korta väntetiderna, vilket enligt utredningsdirektiven ska ligga i fokus. Delegationen ska bland annat »stödja« regionernas arbete med regionala handlingsplaner, »stödja« ett effektivt resursutnyttjande och kortare väntetider genom att informera om patientens valmöjligheter samt »stödja« såväl re­gionernas som kommunernas arbete med utvecklingen av en nära och tillgänglig vård. Dessa ordval speglar de begränsade möjligheter staten har vad gäller styrning av sjukvården i Sverige.

Begreppet tillgänglighet är bredare än väntetider. Tillgänglighet påverkas även av tillgänglighetsbarriärer, såsom hinder för att komma in i hälso- och sjukvårdssystemet. Låga tillgänglighetsbarriärer är en förutsättning för god kvalitet i sjukvården och för vård på lika villkor. Barriärer kan innefatta långa avstånd, höga kostnader, brist på information, språkliga svårigheter och kulturella erfarenheter. 

Den grundläggande frågan om varför tillgängligheten varit bristfällig sedan 1990-talet i Sverige, men inte i relevanta jämförelseländer, behandlas inte tillräckligt i delbetänkandet. Faktorer som demografiska förändringar, sjukvårdens personalkapacitet, främst specialistsjuksköterskor och vissa läkarspecialiteteter, och den svenska sjukvårdens finansiering, organisation och styrning bör belysas betydligt mer om vi ska förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården.