En självklar önskan för alla läkare är ju att i möjligaste mån bota, och om detta inte är möjligt i alla fall lindra och trösta, det vill säga att göra gott och inte skada. Men detta kan ibland vara svårare än man tänkt sig!
I veckans nummer av Läkartidningen publiceras ett tema med titeln »Opioider på gott och ont«. Här belyses såväl risker och problem med förskrivning av opioider vid olika smärttillstånd som deras självklara plats i den postoperativa vården, onkologin eller vård i livets slutskede.
Att förskrivning av läkemedel, inte minst starkt smärtstillande medel som opioider, inte är en värdeneutral handling utan en åtgärd med starkt signalvärde lyfts fram i temat. Det håller jag verkligen med om. Att det säkerligen påverkar patientens beteende och syn på sin situation är viktigt att tänka på, särskilt vid kroniska smärttillstånd.
För att undvika förskrivning av opioider till patienter som i stället skulle vara bättre hjälpta av annan behandling, men å andra sidan inte tveka att förskriva opioider där detta är bästa hjälpen, krävs som framhålls i temat god förmåga till noggrann smärtanalys och en individualiserad bedömning av risk och nytta.
Men för denna, i detta sammanhang, så betydelsefulla analys av en persons livssituation, syn på sig själv, risk för beroende och psykisk ohälsa krävs tid och kontinuitet i kontakten mellan läkare och patient – en bristvara i dagens sjukvård som tyvärr kan få allvarliga konsekvenser.
