Inom ramen för ST-utbildningen fick jag gå en obligatorisk ledarskapskurs. Ett moment handlade om motiverande samtal. Jag var en av få från en icke-klinisk specialitet, och flera av de övriga deltagarna fnissade åt det komiska i att motiverande samtal verkade föga relevant för någon som bedömer röntgenundersökningar om dagarna. Jag erkänner att jag själv var skeptisk.

Kursmomentet lämnade tyvärr en del att önska. Framför allt berodde det nog på att fokus låg på motiverande samtal i en patient–läkarrelation, exempelvis att få någon att sluta röka, vilket onekligen är mindre relevant för dem som är verksamma i icke-kliniska specialiteter. 

Motiverande samtal i sig är dock inte irrelevant, tvärtom! Om målet är förändrat tankemönster eller beteende hos någon leder sannolikt ett samtal som börjar med en ödmjuk och nyfiken inställning till denne till bättre resultat än ett samtal med polemik eller uppläxning, oavsett om man har rätt i sak eller ej.

Jag önskar att kursen hade lyft fram det perspektivet, att principen gäller i betydligt fler situationer än den klini­ska, exempelvis med kollegor, chefer och beslutsfattare. Vi vet sällan vad som kan motivera andra till förändring, men genom öppna, icke-laddade frågor och reflektivt lyssnande ökar sannolikheten att ta reda på det. Där­efter är det lättare att tillsammans aktivt arbeta för effektiva lösningar. I en polariserad debatt med högt tonläge är det extra viktigt att verka för öppna sinnen. Jag hoppas att det är något vi kommer ha i åtanke detta år.