Under en semestervecka i början av mars står jag på en strand och tittar ut över det gråmulna dimmiga havet. Ljudet av måsar och vågskvalp påminner om att våren är på väg. Jag har Lalehs musik och ord i öronen: »… jag är bara en sten i havet …«. För en stund har jag lämnat tidningsrubriker och radionyheter om kriget i Ukraina. Det tar inte lång tid innan tankarna ändå börjar kretsa kring den symbol som havet är för människor som genom historien sökt trygghet för sig och sina barn på andra sidan de stora världshaven. De senaste åren har resan över havet förknippats med människor på flykt i rangliga båtar över Medelhavet. På den halländska stranden i mars känns det absurt att vi nu åter har framför allt kvinnor och barn som korsar Öresund och Östersjön för att komma undan ett krig.
Som barnläkare funderar jag på hur vi kan bistå för att hjälpa barnen och var deras behov kommer att identifieras? Det är sannolikt att många barn dyker upp i primärvård, på BVC eller i skolhälsovården. Jag vet hur engagerat läkare och sjuksköterskor arbetar i dessa verksamheter för barns bästa, liksom de lärare som nu träffar ukrainska barn i våra skolor. Vi andra får fundera över det ordspråk med ursprung i Afrika som lyder »It takes a village to raise a child« och hur vi kan bidra till alla barns möjligheter att nå en hoppfull framtid. Ett sätt kan vara att stödja hjälporganisationer med pengar eller öppna upp dina barns fritidsverksamheter för nyanlända barn.
