Början av hösten har för mig alltid varit en tid för både vemod och förväntan. Vemod över att en skön sommar går mot sitt slut och en påminnelse om att livet, precis som årstiderna, har en början och ett slut. Parallellt finns en förväntan om vad hösten ska bära med sig. Några kanske startar sitt första arbete, eller går förväntansfullt till ett nytt jobb. Några av oss har barn som börjar skolan, och andra har en blivande student hemma med ett sista år på gymnasiet. För min egen del blir det en första höst utan hemma­varande barn, då min och min mans vardag ska ta ny form.

I år medför dessa veckor också en valrörelse där partierna slåss om vår uppmärksamhet. Vi översköljs av information och kampanjer som rör partiernas ideologi och idéer om hur vårt gemensamma liv i Sverige ska formas framöver. I försök att profilera den egna politiken betonar partierna i korta utspel hur »vi« ska lösa problem som »de« har skapat. Har jag glömt tidigare valrörelser, eller har begrepp som »vi och de« fått ett starkare fotfäste de senaste åren? Som om vi vore olika slags människor beroende på var vi bor, hur vi ser ut, vem vi älskar och hur vi tänker rösta.

Jag önskar att någon i det offentliga rummet skulle betona hur lika vi människor är: vi vill våra barn det bästa, vi vill dela vårt liv med någon, vi vill slippa klimatkatastrofer och svält, och vi vill vara friska. Kanske kan vi läkare vara den rösten i det svenska samhället framöver?