Under jul- och nyårshelgerna har sjukvården varit under stor press. Dramatiska uttryck som »den perfekta stormen« har använts av medier för att beskriva de infektioner som drabbar sjukvården vintertid, då samtidiga toppar av RS-virus, influensa och covid-19 har gjort säsongen 2022/23 speciell. Som luttrad barnläkare har jag tänkt att vuxenmedicin nu hamnat i samma läge som vi varit vana med sedan många år då det har saknats vårdplatser för virussjuka barn.
Men det finns också andra situationer som kan komma att blotta bristen på vårdplatser. Till exempel manifesteras nu åter sjukdomar som tidigare var vanligt förekommande och som sedan minskat. Jag tänker på rapporter från Storbritannien, där scharlakansfeber hos barn har ökat dramatiskt under de senaste månaderna och dessvärre lett till dödsfall. Mina kollegor på barnakuten rapporterar också om ett ökat antal barn som drabbats av svåra bakteriella infektioner.
Vi är många läkare som kommer ihåg en tid när man hade möjlighet att lägga in sin patient på avdelning för att följa ett sjukdomsförlopp. Kanske är det inte bara mängden patienter i förhållande till vårdplatser som är en utmaning för sjukvården i dag, utan också hur vi ska utbilda yngre kollegor som aldrig träffat ett barn med scharlakansfeber eller bakteriell meningit. Diskussionen om vårdplatser behöver breddas för att även inbegripa perspektivet att klinisk diagnostik och lärande kräver observation av den sjuka patienten över tid.
