Klinisk forskning anses viktig av såväl regioner som universitet, men att kombinera en klinisk tjänst med forskning är inte så lätt. I en hårt belastad vårdmiljö tenderar det kliniska arbetet att premieras. Tiden då man ska arbeta med sin forskning kallas för forskningsledighet. Begreppet säger något om den attityd som kliniskt verksamma forskare många gånger möter. Därför förläggs ofta forskningen till kvällar, helger och jourkomp.
Bland dem som disputerar är det inte sällan man hör saker som »äntligen är det över« och »nu har jag forskat färdigt«. Men det är ju lite som att ta ett körkort och sedan inte köra. För många handlar det nog om att vägarna för fortsatt forskning kantas av flera hinder.
Vi fick ventilera dessa hinder i en tvärprofessionell grupp på en väldigt bra kurs som anordnades av Region Stockholm och Karolinska institutet för att inspirera till docentur. Några hade nyligen disputerat, andra för 20 år sedan. Utmaningarna varierade. För vissa rörde det sig om publikationslistan och för andra om demonstrerad pedagogisk färdighet. Förutsättningarna varierade också. Var man kvar på samma klinik som sin huvudhandledare och hade därför svårt att bryta sig loss? Lyckades man få anslag? Och fick man tid från kliniken för att nyttja dem? Hade kliniken ett stort eller litet undervisningsuppdrag?
Det behövs fler docenter. De säkerställer en generationsväxling samt forskning och handledning av god kvalitet. Om karriärvägarna förbättrades är jag övertygad om att fler skulle ge sig ut på dem.
