Ett av de mer vanligt förekommande uttrycken när läkare i dag uttalar sig i medier om sin yrkesvardag är »etisk stress«. Brist på vårdplatser. Brist på vårdpersonal. Brist på tid. Brist på möjligheter att ta hand om patienter. Brist på jourrum, handledning och fortbildning. Överflöd av administrativa uppgifter. Usla arbetstider. Köer. Allt detta, och mer därtill, anges vara det som skapar etisk stress.
Läkaryrket har under det senaste seklet varit ett av de mest respekterade yrkena. Och bäst ersatta. Och mest givande. Men det är ett svårt yrke. Det kräver livslångt lärande och många timmars slit att bli bra. Det kräver insikt, klokskap och människokännedom. Det kräver mod att fatta svåra beslut och att prioritera. Konsekvenserna av felhandlingar kan bli allvarliga. Men detta är inget nytt – så har det varit i många hundra år, långt innan begreppet etisk stress uppfanns.
En klok kollega sade en gång att det kanske svåraste med läkaryrket är att lära sig sätta gränser för sina patienter och för sig själv, och att acceptera att det aldrig har gått, och inte heller i dag går, att göra allt för alla, hur gärna vi än vill. Den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr skrev 1926: »Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.«
En modern omskrivning är kanske att det inte handlar om hur vi har det, utan hur vi tar det.
