Vad det gäller att göra skillnad i människors liv har litium som profylax mot bipolär sjukdom en särställning bland psykofarmaka. Patienter som tillhör den tredjedel som har full effekt av läkemedlet talar om livet före och efter litium och affektiva mottagningar kallades förut för litiumdispensärer, alltså enheter där man delade ut litium. Litiums förebyggande effekt mot skov av bipolär sjukdom och depression är väl belagd i den vetenskapliga litteraturen. Trots detta dröjer det ofta innan den bipolära patienten får prova litium och jag har flera gånger sagt till den patient som svarar på litium: Det här borde vi ha gjort tidigare. Litium har dock ett smalt terapeutiskt intervall och många har ett motstånd mot medicinen, som blir till ett upplevt kvitto på att de verkligen är sjuka.
Detta motstånd förkroppsligades hos en mina patienter som hellre tog en medicin som bara hjälpte delvis mot hennes bipolära sjukdom än att ta litium. Lagom till att jag hade givit upp mina övertalningsförsök meddelade patienten att hon nu i samband med en sjukskrivning skulle kunna ge litium en chans. Det hade ju hjälpt en känd kulturpersonlighet, konstaterade patienten.
Effekten av litium blev smått mirakulös och patienten gick i stadig remission från sin bipolära sjukdom. Patientens anhöriga var förbluffade över att hon efter flera års aktiv bipolär sjukdom var sig själv igen. De sa: Vad du än gör nu, så fortsätt med det.
