Under min utbildning till barnläkare möttes jag ofta av mantrat »barn är inte små vuxna«. Vård och omsorg kräver därför särskilda kunskaper om barns utveckling. Den svenska professorn Rosén von Rosenstein anses vara pediatrikens fader i och med läroboken »Underrättelser om barns sjukdomar och deras botemedel«, som utkom 1764. Läroboken användes in på 1900-talet i läkarutbildningen, vilket kanske säger något om hur nytänkande den var. Jag tror att de flesta barnläkare i dag är fortsatt stolta företrädare för barns rätt att träffa välutbildad personal med specifik kunskap om just barn i olika åldrar. Men genomsyras samhället av denna insikt att barn inte är små vuxna?
Jag tänker specifikt på skolans roll för barns mentala hälsa och utveckling. Många barns vardag skulle inte accepteras av oss vuxna. Lek med tanken att du på din arbetsplats utsätts för kränkningar och knuffar i toakön eller aldrig får vara med på fredagsfikat. Till råga på allt så är dina arbetsuppgifter oklara, du vet aldrig om du lyckats nå målet för dagen och din chef har inte tid att stötta, lyssna eller hjälpa. När du sedan inte orkar mer står samhället frågande och resurserna räcker inte till alla. Detta är en tillspetsad beskrivning som kanske inte är helt sann utan bara speglar min oro för skolbarns mentala hälsa. Men allt oftare dyker det upp artiklar i dagspress och facklitteratur kring sambandet mellan barns arbetsmiljö (skolan) och välmående med utgångspunkt från barns kognitiva utveckling och mognad.
Behöver vi åter tänka nytt för att skapa en barnvänlig miljö i vårt samhälle?
