Sedan länge är sjukvården digitaliserad. Allt färre yrkesverksamma har sett och än färre arbetat med manuella journaler, remisser och läkemedelslistor. Fortsatt digitalisering trycker på med ännu smartare verktyg och AI. Det finns dock en tydlig hatkärlek till de system vi använder oss av. Vi hatar våra system och hånar dem ofta när vi jämför dem, gärna med fantastiska användargränssnitt i våra telefoner. Få kollegor skulle dock nog på riktigt vilja gå tillbaka till analoga system och rutiner. De få gånger vi faktiskt tvingas ändra arbetssätt, till exempel vid systemuppgraderingar, är man oftast glad om man slapp jobba just den dagen.

Säkerheten på sjukhus är paradoxal på många vis. Det gäller att skydda sig mot fysiska såväl som elektroniska intrång. Vi har passerkort för att säkerställa att ingen obehörig kommer åt känslig information, men som kan innebära att man blir fysiskt utelåst om man glömmer kortet i datorn. På vissa arbetsplatser kan man inte ens gå på toaletten utan passer­kort. Många system upplevs som alltför krångliga, och på en del arbetsplatser rundas systemen genom att använda funktionskonton eller skriva upp inloggningsuppgifter på post-it-lappar.

Den senaste tidens IT-attacker torde ha lett till ett ordentligt uppvaknande, inte bara för säkerhetsexperterna utan även för personalen på golvet. Vad händer när systemen sviker oss? Hur ser de manuella rutinerna ut och hur ofta övar vi på dem? Tar vi övningarna på allvar? Om vi inte gjort det tidigare, är det hög tid att göra det nu.