Det damp ner ett brev hemma. Brevet innehöll information om att jag var krigsplacerad som läkare på min vanliga arbetsplats, Danderyds sjukhus. Trots genomgången värnplikt för 25 år sedan är detta min första krigsplacering. För att förstå vad det innebär läser jag på, och på Läkarförbundets mycket informativa webbplats »Om kriget kommer – Vad förväntas av läkare om det skulle bli krig i Sverige?« står att krigsplacering som läkare innebär att »du är ianspråktagen av en organisation för att tjänstgöra under höjd beredskap«. Så länge regeringen inte beslutat om höjd beredskap och allmän tjänsteplikt är en krigsplacering helt enkelt en planeringsåtgärd. Jag inser att mitt brev vittnar om de ökade förberedelserna i samhället för det fall kris eller krig inträffar.
Vi har nyss genomgått en hälsokris, covidpandemin, där hälso- och sjukvården med kort varsel kastades in i ett långdraget förlopp med stora omprioriteringar och där många gjorde sitt yttersta under långa och många arbetspass med knappa resurser. Då var vi initialt inte väl förberedda för en dylik hälsokris. Nu, två år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, och i dessa tider av samhälleliga krisförberedelser, uppstår förstås frågan: har vi dragit lärdom av alla de erfarenheter som gjordes under covidpandemin så att vi inom alla delar av hälso- och sjukvården, från sjukhusvård till primärvård, smittskydd och kommunal hälso- och sjukvård, står bättre rustade när nästa hälsokris slår till?
