Allt fler ställer sig i kö för neuropsykiatrisk utredning med hopp om att en ADHD-diagnos ska förbättra tillvaron, och andelen i befolkningen med ADHD ökar. Det skrivs om super­kraften ADHD, med positiva attribut som kvicka associationer, driftighet och humor. ADHD är dock ett funktionshinder med svårigheter rörande koncentration och aktivitetsreglering. Här finns det också en gråskala, där den som är disträ och trögstartad eller rastlös kan känna igen sig i symtomen vid ADHD. Det är dock först när påverkan på koncentration och aktivitetsnivå på ett tydligt sätt gör att man fungerar sämre som diagnosen ADHD kan bli aktuell. Mot ADHD finns medicinsk behandling, och det medför ökad efterfrågan på diagnosen, lite som när amerikanska psykiatrer i större utsträckning ställde diagnosen schizofreni när antipsykotiska läkemedel blev tillgängliga. 

Liksom vid andra funktionshinder har miljön avgörande betydelse för hur det går för den som har ADHD. Vi är genetiskt anpassade till ett liv på savannen, men i skolan och i kontorslandskapet prövas koncentrationen. Många av mina patienter med ADHD blir hjälpta av centralstimulantia, en behandling som underlättar för dem att klara sin vardag innan förtrollningen bryts under sen eftermiddag eller kväll. Likväl är det ofta matchningen mellan individ och miljö som i första hand avgör om den hyperaktive och tankspridde kommer till sin rätt.