Sveriges sju universitetssjukhus har, enligt det nationella ALF-avtalet, ansvar för att »främja hälso- och sjukvårdens utveckling genom ett fördjupat och vidgat samarbete inom forskning, utbildning och utveckling«. Vad innebär då det? Ja, enligt avsiktsförklaringen betyder det att universitetssjukvården »ska utformas med särskild hänsyn tagen till forskningens och utbildningens behov«. Universitetssjukvården kan alltså beskrivas som stående på tre ben: vård, utbildning och forskning. Anställda på universitetssjukhus förväntas alltså, förutom vården, även delta i undervisning och forskning. I detta ingår handledning av studenter och övrig personal, men även föreläsningar vid universitetssjukhusets utbildningar. Detta är något som huvudmannen måste säkerställa, och här brister det ibland.
På sista tiden har begreppet bisyssla diskuterats flitigt. Det är så klart viktigt att en anställd redovisar andra åtaganden än det ordinarie uppdraget och om de påverkar detta uppdrag. Men det verkar finnas en tveksamhet kring vad som räknas som en bisyssla. Att aktivt delta i undervisning eller forskning kan inte vara bisyssla och ska ses som en merit, och att inte delta borde snarare inge oro. På universitetssjukhusen bör det vara svängdörrar mellan de olika delarna vård, forskning och utbildning. För att utbilda framtida läkare och för att utveckla kvalificerad vård krävs kompetenta lärare och kliniska forskare. Det är dags att universitetssjukhusen tar alla sina uppdrag på allvar.