Som ung läkarstudent insåg jag inte att en av de saker jag mer än 20 år senare skulle uppskatta allra mest var samarbetet med mina kollegor. Äldre och mer erfarna kollegor som inspirerat och generöst delat med sig av sin kunskap, yngre kollegor som entusiastiskt berättat det senaste från läkarutbildningen och därmed hållit mig à jour och kloka kollegor från andra specialiteter än min egen som bidragit med råd och tips. 

Under pandemins första våg verkar det som om samarbetet med kollegor gick än smidigare än vanligt, trots det kaotiska och för många enormt tuffa arbetet med svårt sjuka covidpatienter. I en ännu icke publicerad intervju- och enkätstudie med vårdpersonal som arbetat under pandemin i Region Stockholm är just det väloljade samarbetet inom och över klinikgränser, liksom känslan av ökad gemenskap, det som sticker ut mest. 

Otaliga är de gånger jag behövt omdömesgilla kollegors råd, och jag vet att jag inte är ensam. Allmänläkarkollegan som vill konsultera för att om möjligt slippa skicka in en äldre patient till akuten en fredageftermiddag. Kollegan från landsortssjukhuset ringer subspecialisten på universitetssjukhuset för råd om ett ovanligt komplicerat fall. Sådana råd har otvivelaktigt räddat liv, minskat lidande och sparat på vårdens resurser. Min nyårsönskan för 2025 är att vi fortsätter hjälpas åt, oavsett pandemi, platssituation eller personalbrist.

Tack alla ni där ute som tar er tid att svara på mina och andra kollegors frågor, så att vi tillsammans kan ge våra patienter den bästa vården!