När det som inte ska hända ändå händer, och en patient skadas utan att det behövde hända, finns tre offer. Det första är patienten och dess närstående. Det tredje är organisationen, som under en tid är mer försiktig och defensiv. Det andra offret är vi själva, vi som var på plats när det hände, mer eller mindre inblandade.
Det har länge antytts att vi inte skulle påverkas av vetskapen att vi varit med om att skada en patient, något vi i dag vet är helt felaktigt. Rapporter från förlossningsvård, kirurgisk vård och primärvård talar samstämmigt om känslor som rädsla, hjälplöshet, panik, skuld, nedstämdhet, oro, frustration, skam och tvivel på egen förmåga och eget omdöme. Mer eller mindre uttalat posttraumatiskt stressyndrom ses hos uppemot en av fem. Bland de få positiva saker som rapporterats finns förbättrade arbetssätt och ökad noggrannhet, ökad försiktighet och följsamhet till riktlinjer.
Det som angavs som viktigast för att hantera en inträffad händelse var att kunna prata och diskutera med erfarna och betrodda kollegor. Det gav stöd och möjlighet att analysera och lära av det inträffade. Räddningstjänster och andra runt om i vårt land har sedan många år särskilt utbildade kamratstödjare. De använder en enkel »psykologisk första hjälpen«-modell, som bygger på att finnas på plats, våga fråga och våga lyssna, alltså mer av ett mellanmänskligt förhållningssätt än en specifik teknik. Tänkvärt.
Ta hand om er, och ta hand om era kollegor!
