De små stegens förbättringar
Ofta funderar jag på vad vi om 30 år kommer att se tillbaka på som märkligt, felaktigt eller kanske till och med helt galet i allt det vi gör varje dag inom vården, i vårt ständiga strävande efter att förbättra patienternas hälsa.
Tänk förr, alla dessa patienter som låg inne bara för att man skulle ligga inne. Min mamma, till exempel, fick när hon bröt armen som femåring i början av 1950-talet vara inlagd i tre veckor. Tre veckor med en helgipsad arm, och strikta besökstider för föräldrarna! Personalen förbarmade sig över henne när det blev för långtråkigt och lät henne rulla upp gasbindor och följa med läkaren på rond. Där väcktes drömmen om att själv bli läkare, en dröm hon sedan förverkligade. Eller alla patienter med ryggskott, som brukade ordineras strikt sängläge, för att sedan få höra att det ryggonda nu ska botas med rörelse. Det kan inte ha varit helt lätt som patient att hänga med i svängarna alltid. Och ibland inte heller som läkare. Min äldre, och i vanliga fall mycket kloka, kollega Hans Rosling utbrast en gång: »Va, sätter ni in pacemakrar på personer över 70 år nu för tiden? När jag satte in pacemaker som AT-läkare på 1970-talet var det en absolut kontraindikation!« Men när 70 är det nya 50 är 90 det nya 70, och i dag tvekar vi inte att ge en pacemaker till en pigg nittioåring.
Varje förbättring, varje liten innovation, varje ny studie kan hjälpa oss att vårda lite klokare än året innan. Så låt oss alla fortsätta tänka nytt, utmana gamla sanningar och steg för steg förfina det som redan fungerar, så får vi år 2056 på kafferasten leende diskutera tokigheterna vi ägnade oss åt år 2026.
