Disputationen är inte forskarkarriärens slut
Lena Marions, medicinsk huvudredaktör; docent i obstetrik och gynekologi.
I förra veckans nummer av Läkartidningen tillfrågades företrädare för riksdagspartierna om vilken fråga inom vården som ansågs viktigast inför valet. Finansiering, kontinuitet och mindre onödig byråkrati var förstås faktorer som kom upp. Det uttrycktes att »läkare ska vara läkare«. Men vad är då en läkares uppgifter? Det är mer än patientmöten, det är också utbildning av studenter och medarbetare samt forskning och utveckling. Givetvis behöver inte alla läkare genomgå forskarutbildning, men det måste ges möjlighet för dem som vill. Utan forskning ingen utveckling, och i förlängningen ingen god vård. En genomförd forskarutbildning är dock bara början på forskarkarriären, inte slutet (vilket man kan tro när man lyssnar på disputationstal).
I dag ligger, enligt statistik från Svenska läkaresällskapet, medelåldern för läkare som disputerar ganska stabilt på 41 år. Tyvärr förefaller det enligt samma statistik vara alltför få som fortsätter med forskning efter disputationen, vilket medför att det blir brist på handledarkompetens. Detta leder i sin tur till att de allt äldre handledarna ofta har väl många doktorander, och man kan ju tänka sig vilka konsekvenser det för med sig på kvaliteten.
Min önskan är att det satsas på handledarskap och att det inrättas fler postdoktortjänster. Uppmuntra också nydisputerade kollegor att fortsätta med forskningen för att själva kunna bli kompetenta handledare och forskare. Jag lovar att det lönar sig!
