Vad är en beställd diagnos värd?
Just nu ställer sig många frågan: har jag ADHD? Inte nog med att diagnosen av somliga beskrivs som en superkraft, den erbjuder också en förklaringsmodell till svårigheter i vardagen och är kopplad till möjlig behandling med centralstimulerande läkemedel.
Psykiatrin försöker stävja överdiagnostik genom att informera patienter som inte uppfyller kriterierna för ADHD om att koncentrationssvårigheterna antingen inte är svåra nog för att utgöra ett funktionshinder eller att det inte finns belägg för barndomsdebut, vilket krävs för ADHD-diagnos. Då händer det ibland att patienterna återkommer med en ADHD-diagnos från någon annan verksamhet som inte är lika nogräknad. Det sägs att kunden alltid har rätt, men vad det gäller diagnoser inom bland annat psykiatri är frågan mer komplex.
Med ett »vinst varje gång«-upplägg i den neuropsykiatriska utredningen finns risken att värdet av en diagnos urvattnas varje gång den ställs på beställning. När det går inflation i ADHD-diagnosen riskerar det inte bara att drabba de patienter som på ett tydligt sätt har detta funktionshinder, utan det leder också till risk för undanträngningseffekter för psykiatrins övriga patienter. I en fullvärdig diagnostik ingår inte bara att utreda om patienten har en viss diagnos, utan också att differentialdiagnostisera och om möjligt friskförklara. Låt oss förbehålla de psykiatriska diagnoserna dem som faktiskt har dem.
