Det gångna årets sista »Inlägg utifrån« i Läkartidningen är en konstig blandning (Hanne Kjöller:»Resursslöseri«, LT 51–52/2004, sidan 4288). Vid sidan om välförtjänt kritik av remisstvånget i Stockholmslandstinget avslöjas en märklig verklighetsbild: »… att en hel akutmottagning, med avlönade sjuksköterskor, undersköterskor och vaktmästare arbetar för att se till att en enda person i hela personalgruppen – den jourhavande läkaren – inte ska behöva arbeta.«
Ingen arbetade hårdare än jourhavande
På den tiden jag själv var verksam på sjukhus, fanns det absolut ingen på akutmottagningen som arbetade hårdare än jourhavande läkare! (Dessutom var läkaren den enda vars lön reducerades under de stunder det inte fanns några patienter att ta hand om – något som på den tiden faktiskt inträffade vid små landsortslasarett; annars hade vi inte klarat så långa jourpass som vi då hade. Och det var inte för att samla ihop berg av jourkomp – som vi ändå inte kunde ta ut i ledighet – som vi gick så mycket jour. Det var för att jobbet måste göras, och det av de få läkare som kliniken disponerade.)
Ser akutvården som anhörig
Jag är nu sedan länge verksam i öppen vård, men det senaste året har jag tillbringat mycket tid på akutmottagningar i egenskap av anhörig. Jag har därvid inte sett minsta tecken till att jourhavande läkare skulle ha fått mindre att göra än »på min tid«.
Visst är det bra med en öppen debatt, där olika åsikter bryts mot varandra, men det blir svårt att debattera när verklighetsbilderna blir så olika att man inte kan förstå vad den andra talar om. Vad menar Hanne Kjöller???
skolläkare i Stockholm
torbjorg.hagstrom@glocalnet.net
