I artikeln »Barn med lindrig utvecklingsstörning i grundsärskolan. Toppen av ett isberg?« (Läkartidningen 6/2005, sidorna 382-5) drar Holmberg och medarbetare slutsatsen att vårdkedjan för barn med lindrig utvecklingsstörning endast fångar upp en mindre del av de barn som har detta handikapp. Inom den undersökande rättspsykiatrin påträffas återkommande personer med lindrig utvecklingsstörning som inte tidigare har identifierats. Att handikappet upptäcks vid den rättspsykiatriska undersökningen beror främst på att testning av begåvningsnivån är rutin. Även om lindrig utvecklingsstörning ensamt inte räknas som en allvarlig psykisk störning i lagens mening, tar domstolarna ofta hänsyn till handikappet och ser det som en förmildrande omständighet.

Data från rättspsykiatrin
Av Rättsmedicinalverkets RCA-register framgår att sammanlagt 657 personer undersöktes vid den rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm åren 2003 och 2004. Av dessa fick 30 personer diagnosen lindrig mental retardation (diagnosnummer 317 i förstaposition på axel II, enligt DSM-IV). Tjugo var tidigare kända, medan tio fick sin diagnos först i samband med den rättspsykiatriska undersökningen. Som »tidigare kända« har jag räknat alla som fått en utvecklingsstörningsdiagnos, eller som har fått särskoleundervisning, eller där en myndighet har särbehandlat personen på grund av uppfattad låg begåvning. Av samtliga 30 hade fem personer lindrig mental retardation som enda diagnos, medan övriga hade ytterligare minst en psykiatrisk diagnos. Av övriga diagnoser var missbruk vanligast (12 personer) följt av autismspektrumstörningar (7) och psykossjukdomar (7). En rad andra diagnoser fanns också representerade.

Nitton allvarligt psykiskt störda
Nitton individer bedömdes vara allvarligt psykiskt störda, medan elva bedömdes vara ej allvarligt psykiskt störda. De som bedömdes som allvarligt psykiskt störda hade samtliga minst en psykiatrisk diagnos utöver lindrig mental retardation. I åtta av de 30 fallen saknades uppgift om påföljd, men i övrigt kan man konstatera att alla de som blivit bedömda som allvarligt psykiskt störda fick rättspsykiatrisk vård, utom en sextonåring som fick vård inom socialtjänsten. Mer intressant är att av dem som inte bedömdes som allvarligt psykiskt störda dömdes bara en till fängelse, medan övriga dömdes till skyddstillsyn trots brottsrubriceringar som mordbrand och grov våldtäkt.

Många hade skolsvårigheter
Ur socialutredningarna framgick i 25 fall att de undersökta personerna hade haft betydande svårigheter i skolan, vilket konkretiserades som specialundervisning, hjälpklass eller andra former av stödundervisning. Av resterande fem personer hade två inte gått i svensk skola; i två fall hade man tidigt identifierat handikappet och låtit personen börja i grundsärskola direkt, och i ett fall kommenterades inte skolgången i socialutredningen.

Tar sig igenom grundskolan
Som kliniker förundras man ibland över hur personer som inte ens kan klockan har lyckats ta sig igenom grundskolan utan att ha identifierats av utbildningssystemet. Av dem som hade en känd utvecklingsstörning när de kom till den rättspsykiatriska undersökningen hade dessutom sex stycken identifierats efter avslutad svensk grundskola, i två fall i samband med en tidigare rättspsykiatrisk undersökning. Ibland verkar det som om handikappet kamoufleras av en begåvningsprofil med god verbal förmåga men med svagheter i övrigt.
En särskild svårighet när det gäller att »upptäcka« utvecklingsstörning hos vuxna är också att de enskilda individerna ibland utvecklar tekniker och strategier för att deras svårigheter inte skall märkas. Exempel på detta är följande: Att spela nonchalant ointresserad av sådant man inte känner till eller förstår sig på; att låtsas komma på någonting i samma ögonblick man får svaret; att lära sig standardmeningar som låter bra och som passar in i olika sammanhang; att läsa av på minspelet om man förväntas svara ja eller nej; samt att alltid säga att man förstår och håller med. Dessa beteenden kan leda till en illusion av normalbegåvning som kan vara svår att genomskåda.

Lagen bör ändras
De utvecklingsstörda faller i dagens läge mellan stolarna, eftersom fängelsestraff är direkt olämpligt samtidigt som de inte passar in i den rättspsykiatriska vården. Ur det lilla material som finns redovisat ovan kan man möjligen utläsa en tendens hos domstolarna att, ofta på förslag i det rättspsykiatriska utlåtandet, avstå från fängelsestraff även vid grova brott och istället döma till skyddstillsyn. Ett nytt lagförslag i form av att straff skall kunna avtjänas inom särskilda boenden är troligen en bättre lösning.
Antagligen upptäcker vi inom rättspsykiatrin bara en liten skärva av det isberg som Holmberg och medarbetare beskriver. En kvalificerad gissning är att det finns betydligt mer att hitta på kriminalvårdsanstalterna.