Det är självklart en stor fördel med elektronisk hantering av manuskript. Tidskrifterna sparar tid och förkortar omloppstiden för ett manus, från ankomst till redaktionen till dess det är färdigt för publicering eller refusering. Tidskrifterna sparar pengar såväl för porton, kuvert, trycksvärta och papper som för minskad administration.

Toner och papper kostar
Men referenternafår betala i stället – för toner till printern (mycket dyrt), papper (granskningen äter papper i mängd), Internettid, Internetanslutning etc. Manuskripten kommer regelmässigt tillbaka efter första genomgången, varvid samma procedur upprepas.
De flesta är dessutom referent för inte bara en tidskrift! Nya manus fortsätter att komma in.
Jag är pensionär och har hittills betalat ur egen ficka. Jag kräver inte betalt för eget arbete. Uppgiften känns viktig och intressant. Men jag börjar fundera på att ta betalt – t ex 100 kr per manusgenomgång för omkostnaderna?

Ska sjukvårdshuvudmännen betala?
Som fd verksamhetschef kan jag också se att referentkostnaderna inkräktar på sjukvårdsbudgeten. Sjukhusdelen inom t ex ett universitet har många anställda som är referenter. Alla har inte universitetskonton heller.
Skall sjukvårdshuvudmännen ta över tidskrifternas tidigare kostnader utan att detta ens diskuteras?
Och universiteten – är de villiga att betala? Mina kontakter med universitetsföreträdare får mig att tro att de kommer att göra allt för att slippa, »många bäckar små …« Som forskare har jag haft egna forskningsanslag – skall de pengarna gå till detta? Hhur behjärtansvärt det än är?
Som sagt, tidskrifterna tjänar ekonomiskt på detta system både direkt och indirekt.
100 kr per manus?
Skall vi börja skicka räkningar till tidskrifterna och villkora våra insatser?