Josef Milerad skriver i sin spalt om »Mannen som elchockade världen« i LT 6/2005 (sidan 369). Jag vill i anslutning härtill rekommendera en bok av Johan Asplund, »Det sociala livets elementära former« (1987), som tar upp detta Milgrams klassiska experiment ur en annan synvinkel.
Asplund ifrågasätter Milgrams slutsats om att lydnad är en viktig socialpsykologisk faktor som uteslutande kan tjäna som förklaring till utfallet av Milgrams experiment. Istället vill han lyfta fram människans grundläggade behov av och längtan efter att bl a bli omtyckt eller accepterad som skäl till fenomen som det Milgram försökte belysa.

Människan en socialt responsiv varelse
Asplund talar om människan som en socialt responsiv varelse. Han menar att försökspersonerna i Milgrams experiment inte kom förutbestämda att lyda försöksledaren, utan istället kom som intresserade och nyfikna varelser. Asplund skriver att »Milgram, såtillvida som hans försökspersoner verkligen lydde, förmådde sina försökspersoner att lyda. Vi kan rentav – med en nästan paradoxal formulering – säga att han bad sina försökspersoner att lyda« (sidan 256).
Asplund lyfter i sin bok också fram andra exempel i vår vardag som han menar tar sin utgångspunkt i hypotesen om den socialt responsiva människan. Jag tror att läkares benägenhet att underordna sig »grupptryck och auktoritetskultur« bättre låter sig förklaras av det som Johan Asplund försöker belysa. Boken rekommenderas varmt.