Det är möjligt att Peter Nilssons kommentar med anledning av vårt inlägg »Prevention på villovägar« kan uppfattas som måttfull, förnuftig och kunnig. Samtidigt var den dock helt irrelevant som kritik och analys av vårt inlägg och den NEPI-rapport som inlägget refererade [1]. Dessa gällde nämligen den låga effektiviteten av primär prevention med läkemedel vid lindrig, okomplicerad hypertoni eller hyperkolesterolemi hos i övrigt friska människor utan andra riskfaktorer. Hedlund gör samma misstag som Peter Nilsson: båda tar upp något annat än vad saken gäller.


Hedlunds patient är inte frisk

Den individ Hedlund beskriver är för det första inte frisk; han har typ 2-diabetes (blodsocker upprepat >6,0). Han har dessutom hereditet för samma sjukdom och för en av dess risker (stroke). Därtill har han högt totalkolesterol och ett blodtryck som tyder på att han torde ha hela det metabola syndromet (vi får förmoda att han har bålfetma, insulinresistens och nedsatt fibrinolys också). Därför ska han behandlas, och det ordentligt.

Om vederbörande är rökare skulle vi lägga mycken energi på att få honom rökfri. Sedan skulle vi försöka påverka hans livsstil i övrigt. Om våra ansträngningar inte var tillräckligt framgångsrika skulle vi efter moget övervägande ordinera 12,5 mg klortalidon (om det funnits kvar i Sverige; nu får vi nöja oss med 12,5 mg hydroklortiazid), eftersom detta visats vara särskilt gynnsamt mot makrovaskulär sjukdom hos diabetiker med hypertoni [2].

Sannolikt skulle vi efter en tid komplettera detta med 20 mg enalapril, vilket också skulle motverka den eventuella hypokalemi och därmed sammanhängande glukosökning (sannolikt dock helt ofarlig) som klortalidon/hydroklortiazid kan, men inte måste, åstadkomma. Om hans kolesterol envisas med att ligga över 6,5 skulle vi ordinera pravastatin eller atorvastatin, den förra den enda statin som har dokumenterad primärpreventiv effekt hos medelålders män [3], den senare med dokumenterad nytta just hos diabetiker [4].

Emellertid skulle vi samtidigt bekymra oss om vilka långsiktiga negativa konsekvenser denna odokumenterade trippelmedicinering skulle kunna ha, särskilt som den lätt skulle kunna bli en kvadrupelmedicinering om även metformin aktualiseras. Det är bekymmer av ett slag man slipper med adekvat livsstilsomläggning.

Den stora skillnaden mellan att lägga om levnadsvanor och att behandla med läkemedel är att förändrade levnadsvanor också bidrar till en förhöjd livskvalitet. Tyvärr saknas starka ekonomiska intressen som marknadsför en hälsosam livsstil på ett adekvat sätt.