Dr Ekström Smedby och professorerna Glimelius och Adami har skrivit en mycket intressant och aktuell artikel i Läkartidningen [1]. Det enda vi vill anmärka mot är rubriken (»Oväntade fynd – solljus kan skydda mot cancer«), som vi finner missvisande.

Vitamin D och sol kan skydda mot cancer
Sedan flera år är det känt att vitamin D och solstrålning kan skydda mot ett antal former av cancer [2]. Redan 1980– 1990 började man misstänka att så var fallet [3-5]. Så småningom hopades bevisen, genom såväl epidemiologiska undersökningar som försök med djur och celler [6-8], beträffande både incidens och dödlighet. Grant [9] gick så långt som till att påstå att brist på solljus årligen orsakar över 20000 människors död i USA, men hans statistiska metod har kritiserats, och en mer balanserad översikt har nyligen publicerats [10].

Orsakssambanden
Man har också kommit ett stycke på vägen för att förstå orsakssammanhangen. Eftersom D-vitamin i högre doser har negativa verkningar (speciellt alltför stark kalcemisk effekt), så bedrivs i våra dagar en omfattande forskning för att finna vitamin D- eller kalcitriolanaloger som har de cancerskyddande verkningarna men saknar de oönskade verkningarna [11]. Eftersom kalcitriol verkar inte bara via den välkända nukleära receptorn (VDR) utan också via cellmembranet skulle man kunna tro att den differentiella verkan av olika substanser skulle bero på differentiell affinitet till olika receptorer. Försök med knock-out-mutation av VDR tyder dock på att detta inte är fallet – även den cancerskyddande effekten förmedlas huvudsakligen av VDR, även om verkan kan erhållas även utan den med mycket hög koncentration av D-vitamin.

Non-Hodgkin-lymfom
Beträffande solljusets inverkan på non-Hodgkin-lymfom förefaller litteraturen mer förvirrande än för andra cancerformer, möjligen beroende på att man i de flesta undersökningar inte gjort skillnad mellan olika subtyper av denna cancergrupp. Möjligen kan också VDR-polymorfism, som diskuterats i samband med andra cancerformer (särskilt prostatacancer), ställa till trassel i statistiken.
Undersökningar visar omväxlande positiv, negativ eller ingen korrelation mellan incidens eller dödlighet av non-Hodgkin-lymfom och solstrålning. Det tycks finnas ett samband mellan risk för melanom och för non-Hodgkin-lymfom. Och att även dödlighet i malignt melanom motverkas av ultraviolettstrålning [12] är ju mycket intressant.

Olika »bestrålningsprotokoll«
Vad många människor tycks ha svårt att förstå är att de välgörande och de skadliga verkningarna av solstrålning är förknippade med helt olika »bestrålningsprotokoll«. En form av malignt melanom tycks orsakas av episoder av kraftig överexponering för solstrålning i barndomen. En sådan överexponering ger emellertid inte något stort tillskott av D-vitamin. När huden träffas av den ultravioletta strålningen omvandlas cellmembranens upplagrade dehydrokolesterol (provitamin D3) inte direkt till D-vitamin, utan till previtamin D3. Omvandlingen av detta till D-vitamin sker långsamt och utan medverkan av strålning.
En stor del av dehydrokolesterolet förbrukas redan efter en kvart av svensk middagssol om sommaren. Ytterligare bestrålning inom de närmaste timmarna leder bara till att previtaminet i stället för att bilda vitamin »slår in på villovägar«, dvs bildar takysterol, lumisterol och andra onyttiga produkter. Det är i måttliga doser och utspritt i tiden som solstrålning utövar sina välgörande verkningar.