Den 4 april presenterades ett nätverk, Feministiskt initiativ (Fi), vid en presskonferens. I panelen fanns en kvinna som berättade att hon var långtidssjukskriven på grund av utbrändhet och att hon ville bidra i Fi:s arbete med bl a erfarenheter från detta och om kvinnors situation på arbetsmarknaden. Redan den 6 april publicerade elva försäkringsläkare i Västernorrland ett inlägg i Dagens Nyheter, där de protesterade mot att en sjukskriven avsåg att delta i Fi:s verksamhet och fann att detta inte var förenligt med socialförsäkringens regelverk.

Bra att delta i debatten men …
Det är bra om försäkringsläkare deltar med sin erfarenhet och kunskap i samhällsdebatten om sjukskrivningar, deras orsaker och biverkningar och om möjligheterna att förebygga och rehabilitera. Det gäller också att ta upp fall av uppenbar felanvändning av sjukskrivning, t ex vid kollektiva gruppsjukskrivningar vid konflikter med arbetsledningen, som vi sett t ex bland poliser och flygplatspersonal.
Mer betänkligt blir det när man, förebärande sin fackkunskap genom att underteckna som försäkringsläkare, i allmänna medier ger sig på och ifrågasätter en namngiven, enskild sjukskriven person, vars förhållanden man rimligen inte kan, och inte heller bör, känna till.

Vad visste de?
Frågor som bör ställas är: Hade försäkringsläkarna i Västernorrland, när de författade sitt inlägg, kännedom om den sjukskrivnas status och rehabiliteringsplan? Vilken överenskommelse hade hon med försäkringskassan? Anser försäkringsläkarna att oavlönade insatser av långtidssjukskrivna inom ideellt arbete av olika slag alltid är oförenligt med socialförsäkringens krav på rehabilitering? Och – en viktig fråga när man framträder som professionellt sakkunnig – vilket kunskapsunderlag och vilken evidens vill man i så fall åberopa för sitt generella uttalande? Vilka andra rehabiliterande insatser vet man har effekt och vill förorda?
Det är inte ovanligt att långtidssjukskrivna saknar meningsfull rehabilitering. Egna initiativ till aktivering och verksamheter som kan stärka självkänslan borde kanske snarare uppmuntras?
Troligen är det ganska många kroniskt sjuka, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade som deltar i patientorganisationer, stödgrupper, självhjälpsgrupper och fokusgrupper i medicinskt programarbete mm och som både har stort utbyte av det själva för att hantera sin situation och som förmedlar värdefulla erfarenheter. De bör kanske akta sig så att inte försäkringsläkarna i Västernorrland får reda på det och försöker stoppa dem.

Klappjakt på sjukskrivna
Just nu bedriver flera medier en klappjakt på långtidssjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa, och det är medialt opportunt och politiskt korrekt att ställa upp på detta. Det är betänkligt när läkare förebärande en sakkunnigbedömning, som de rimligen inte kan ha underlag till, deltar i detta och hänger ut en namngiven patient och sjukskriven. Det förefaller oöverlagt, omdömeslöst och oetiskt.
Det förbättrar inte heller det ganska skamfilade förtroendet som försäkringsläkare har bland patienter och många kolleger. Det späder på fördomen att försäkringsläkare enbart går försäkringskassans ärenden och yttrar sig på hörsägen och andrahandsuppgifter utan att ta reda på hur den försäkrade egentligen har det.
Jag menar att Västernorrlandsläkarna i sitt förhoppningsvis förhastade inlägg gjort det viktiga och nödvändiga kunskapsbaserade försäkringsmedicinska arbetet en otjänst.