Tillkomsten av mammografi har helt förändrat sjukdompanoramat vid bröstcancer. Tidigare dominerades bilden helt av stora, avancerade fall, medan efter heltäckande mammografiscreening fall på 3 cm eller däröver helt har försvunnit. Detta är en oerhörd vinst eftersom – även om prognosen är ett mångfacetterat problem – tumörens storlek vid diagnostillfället förblir den viktigaste faktorn när det gäller att bedöma prognosen.
Som många uppmärksammat är priset man får betala att fler cancerfall diagnostiseras. Men så länge vi patologer ej kan särskilja de fall som eventuellt ej progredierar måste vi acceptera detta. Å andra sidan får vi skriva på pluskontot att behandlingen har blivit mycket enklare med oftast endast ett lokalt ingrepp i stället för den tidigare rutinbehandlingen ablatio (medtagande underliggande muskel) med radikal körtelutrymmning i axillen. Nog kommer detta i allra högsta grad patienten tillgodo.

Sjönells inlägg
Sjönells referat av den norska undersökningen förstår jag inte. Allt är delvis motsägande siffror om incidensen hos kvinnor under 70 är för att avslutas med – icke redovisade – uppgifter om incidensen över 70 är, vilket uppenbarligen skulle vara den väsentliga slutsatsen av undersökningen. Föreligger möjligen något fel i utskriften?
Slutstycket är, enligt min uppfattning, en onyanserad uppgörelse med mammografiscreeningen. Jag förstår inte varför denna ger upphov till så mycket negativa känslor. Den har underkastats mer granskning än någon annan screeningverksamhet. Först en organiserad, kontrollerad studie med Socialstyrelsen som inblandad part, den sk WE-undersökningen. Sedan en oberoende genomgång av denna och andra undersökningar med bl a eftergranskning av histopatologiska preparat. I alla sammanhang har positivt resultat redovisats.

Vaginalcytologisk screening
Detta står i skarp kontrast till den andra stora – och lyckade – sreeningverksamheten, nämligen den vaginalcytologiska screeningen för att förebygga invasiv cervixcancer. Här finns inga upprörda negativa reaktioner, trots att verksamheten aldrig varit föremål för kontrollerade studier. Vi är här helt hänvisade till sk historiska och geografiska kontroller. Dessutom diagnotiseras och behandlas betydligt fler fall av cancer in situ än vad som någonsin – enligt siffror från tiden före screeningen – skulle ge upphov till invasiv cancer. Dilemmat är att man inte kan avgöra vilka fall av in situ-cancer som kommer att progrediera till invasiv cancer. Därför denna helt accepterade och välkända överbehandling.

Danmark och Norge
När det gäller Danmark och Norge, som så varmt uppskattas av Sjönell, så förelåg, vad gäller den vaginalcytologiska screeningen, från det medicinska etablissemangets sida en avvaktande för att inte säga avog inställning. Detta ledde till att man kom igång mycket senare än Island, Finland och Sverige. Detta har lett till högre frekens av invasiv cervixcancer i dag än i de andra tre nordiska länderna. Detta utgör en av de nyss nämnda geografiska kontrollerna, vilket i och för sig är värdefullt, men man kan bara lida med den befolkning som undanhållits en värdefull förebyggande behandling alltför länge.
Det faktum att kritiken av den svenska mammografiscreeningen i stor utsträckning kommer från dessa två länder kan misstänkas till stor del bero på fortsatt negativ grundinställning till all typ av screening. Detta leder uppenbarligen till att man, enligt min åsikt, ofta skjuter över målet i sin kritik.