I Läkartidningen 17/2005 (sidorna 1316-7) finns en intressant artikel om trikinos av Jonas Ahl och medarbetare. Jag erinrar mig då en över 20 år gammal artikel i Deutsche Medizinische Wochenschrift 38/1982 (W Fröscher et al, sidorna 1432-7). Den artikeln har jag av och till funderat över under årens lopp. När jag läste den första gångenvar det som att känna vinddraget från historiens vingslag.

Ödet kommer ikapp
Andra världskriget startade ju med att Tyskland hösten 1939 anföll Polen, på våren 1940 var det Norges tur att bli ockuperat. För en del avde soldater som deltog i krigetfick detta konsekvenser in på 1970–1980-talen, och det är något som jag flera gångerpåmint omutanför den medicinska sfären: Till sist kommer ödet ikapp den sommedverkar tillnågot som inte är bra …

Snarlika sjukdomsbilder
I artikeln i DMW beskrevs tre män som långt efter fälttågen i Polen och Norge uppvisade snarlika sjukdomsbilder: Enhade tetrapares, en annan hade atrofi av skulder- och höftmuskulatur, en tredje led av symtom liknande amyotrofisk lateralskleros med distala atrofier. Gemensamt för alla tre var att de under krigetinsjuknat med symtom på akut trikinos: diarré, feber, muskelvärk. Under åren därefter besvärades de bland annat av muskelvärk och mag–tarmbesvär.
När de före detta soldaterna nu blivit gamla fann man vid muskelbiopsi levande trikiner hos två, och trikiner utan »vitalitetstecken« hos en. Kanske hade tyska armén kommit över obesiktigat svinkött hos civilbefolkningen ?