För en kvinna kan beskedet om att vara gravid vara oönskat. Kanske uppstår frågeställningen om abort, men i så fall måste hon bestämma sig kvickt. Troligen har hon mindre än 18 veckor på sig att fatta ett för fostret livsavgörande beslut.
Vad kvinnan och sjukvården har att stödja sig på är »Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om abort« samt Abortlagen från 1974. Bakom Abortlagen och dess tillkomst ligger uppfattningen att kvinnan har rätt att själv bestämma över sin kropp.
Naturligtvis har kvinnan rätt att själv bestämma över sin kropp. Det är ju enkelt att säga och tycka, åtminstone så länge hon inte är gravid. För det är just när hon blir gravid som det blir komplicerat. Då har hon ju en annan kropp i sin egen. En kropp med en helt egen mänsklig genuppsättning.
Om detta nu är oönskat? Hur ska hon då göra? Vänta i 40 veckor, föda och därefter låta adoptera bort barnet? Alternativt acceptera att vara ensam mor? Med ett kejsarsnitt skulle hon kunna förkorta sin graviditet, men för detta finns inget lagrum.
Från läkaretisk synpunkt är situationen problematisk. Visavi det unga fostret – botar vi? Lindrar vi? Tröstar vi? Att vi löser moderns och kanske också faderns problematik är en sak, men är det den bästa lösningen?

Önskvärt minska abortsiffrorna
Hur som helst, någon idealisk situation är det inte. Att bringa ner abortsiffrorna ter sig som önskvärt. Efter trettio års erfarenhet av lagen kan en utvärdering vara rimlig. Att erkänna det unga fostret som en mänsklig individ kan vara ett steg. Ett annat kan vara att erkänna kvinnan som mor och ge henne ett optimalt stöd från både ekonomisk och social synpunkt.