I en intressant artikel i LT 20/2005 (sidorna 1519-21) presenteras remissflödet till en urologisk specialistläkarmottagning under år 2000. Syftet har varit att kartlägga detektion av prostatacancer hos män över 50 år i materialet. Författarna fann att nästan 20 procent diagnostiserades med prostatacancer och att enbart förhöjt PSA-värde korrelerade med denna diagnos. Däremot hade inget symtom någon betydelse i sammanhanget. Således hävdas att PSA-värdet är den viktigaste remissuppgiften, och man rekommenderar en sänkning av gränsen för utredning från 4 till 3 mikrogram/l hos män under 65 år.
Prostatacancer i västvärlden är en mycket speciell cancerform eftersom majoriteten (alla?) av alla män får sjukdomen om man lever tillräckligt länge. Förstadier dyker upp redan i den yngre medelåldern [1].

Ingen screening i Sverige
I Sverige har vi inte infört screening av främst två skäl. Det första var avsaknaden av ett tillförlitligt screeninginstrument. Nu pågår studier som avser att utvärdera PSA för detta syfte, men resultaten dröjer ytterligare några år. I USA, där PSA-screening använts i flera år, har en utveckling skett mot allt lägre nivåer som indikation för biopsitagning [2]. Dessutom har värdet av PSA som screeninginstrument ifrågasatts, och screening med biopsier har börjat diskuteras [3]. Följaktligen finns det goda skäl att undvika PSA-screening innan vi har resultat från pågående studier. Om PSA ändå kontrolleras krävs noggrann information i förväg om testets avigssidor.

Ingen evidensbaserad behandling
Det andra skälet att avstå från screening i Sverige har varit att den behandling som kunde erbjudas ej var evidensbaserad. Nyligen publicerades den andra uppföljningen av den skandinaviska studien där man randomiserat patienter mellan monitorering och prostatektomi [4]. Det senare medförde en förbättrad total- och cancerspecifik överlevnad inom 10 år. Dock var riskreduktionen ganska liten, men den kan nog bli större med längre uppföljning. Att direkt extrapolera dessa data från en pre-PSA-era till dagens situation är inte helt lätt. Med PSA-screening tidigareläggs diagnosen med upp till tolv år. Behandlingsstudier skulle sannolikt kräva upp till 20 års uppföljning innan effekten på mortalitet kunde utvärderas.
Sammanfattningsvis behöver vi idag inte upptäcka alla fall av prostatacancer utan vi behöver upptäcka de fall som kommer att leda till morbiditet och mortalitet. Det finns inga belägg att en sänkning av PSA-nivån hjälper oss i detta syfte. Däremot vet vi att det leder till ökad psykologisk påfrestning, fler biverkningar och ökade kostnader.