I Läkartidningen 15/2005 framför Erik Wahlberg och David Bergqvist kritiska synpunkter på behandling med elektromagnetiska fält (EMF) [1]. Författarna förefaller inte ha personlig erfarenhet av behandlingsformen. Den dokumentation som åberopas är inte helt aktuell. Det är visserligen riktigt att det i en Cochrane-rapport [2] från 2001 anges att man inte har påvisat signifikant effekt beträffande varikösa bensår, även om man i de relativt små undersökta materialen iakttagit positiva resultat.
Sedan dess har år 2002 publicerats en mer omfattande undersökning med positivt resultat [3]. De amerikanska försäkringssystemen Medicare och Medicaid har 2004 godkänt EMF-behandling av bensår såsom ersättningsberättigad [4]. Andra intressanta EMF-undersökningar från de senaste åren visar förbättrad frakturläkning [5], förbättrad mikrocirkulation (djurförsök) [6] och höjd smärttröskel [7].

Ändrat åsikt
Liksom Wahlberg och Bergqvist har jag själv varit skeptisk mot denna typ av behandling. Efter att ha tagit del av den numera ganska stora erfarenhet som finns vid de svenska Medicirk-klinikerna finner jag vissa hållpunkter för positiv effekt, framförallt vid de frekventa neurologiska och vasomotoriska störningar vilka diagnostiseras som »restless legs«, smärtsamma vadkramper och myrkrypningar. Med anledning därav har jag åtagit mig att ansvara för en planerad dubbelblindundersökning beträffande denna patientkategori. Varken patient eller terapeut kommer således att känna till om aktiv eller verkningslös terapi ges.

Ödmjukhet
Sedan antiken finns erfarenhet av magnetterapi. Liksom för andra medicinska åtgärder finns det risk att metoden hamnar i händerna på charlataner, vilket uppenbarligen tidigare många gånger varit fallet. Nåväl, det som har värde överlever. Man bör med viss ödmjukhet bedöma uråldriga terapeutiska traditioner – jämför akupunktur, salicylsyra osv.
Beträffande kostnader och biverkningar torde EMF kunna hävda sig mot kirurgi och farmakoterapi när det gäller de mest perifera arteriella kärlförträngningarna, och kanske i ännu högre grad med farmakoterapi vid ovannämnda vasomotoriska symtom.
Det är inom den medicinska vetenskapen ofta svårt att särskilja hur stor del av resultatet som beror på terapeuten och vad som beror på terapeutens redskap. Den patient som ur egen ficka betalar för en behandling som vederbörande tror på bör kunna få göra detta, om inga allvarliga biverkningar registreras. Innan staten lämnar bidrag bör emellertid resultat av invändningsfria kliniska prövningar föreligga att ta ställning till för SBUS expertgrupp.