I Läkartidningen 22/2005 diskuterar Rickard Malmström och Paul Hjemdahl indikationer och användande av spironolakton respektive eplerenon (Inspra) vid hjärtsvikt (NYHA III–IV) [1]. De uppmärksammar de just publicerade riktlinjerna från Europeiska Kardiologföreningen [2], där en rekommendation finns om behandling med Aldosteronantagonism med endera spironolakton eller eplerenon som tillägg vid svår hjärtsvikt.
Indikationen för eplerenon
Det är glädjande att dessa riktlinjer refereras i Läkartidningen inom 14 dagar efter sin publicering på Internet och innan de ens kommit i den tryckta versionen. Läkartidningen är verkligen aktuell! Det finns dock anledning att uppmärksamma hur indikationen för eplerenon rekommenderas. I det europeiska dokumentet står: »Aldosteronantagonister rekommenderas som tillägg till ACE-hämmare och betablockerare vid hjärtsvikt efter hjärtinfarkt med systolisk vänsterkammardysfunktion och tecken på hjärtsvikt eller diabetes för att minska dödlighet eller sjuklighet.«
Underlaget för denna rekommendation är EPHESUS-studien [3]. Denna finns refererad i referens [2], men är där inte närmare diskuterad. Däremot är studien noggrant uppmärksammad i det mer fullständiga dokumentet [4] som är tillgängligt på ESCs hemsida Üwww. escardio.orgY´.
Skillnader i dokumentation
Huruvida fynd från ett preparat kan vidgas till en hel läkemedelsklass är okänt. Därför behöver rekommendationer i kliniken tolkas mer pragmatiskt så att man faktiskt utgår från det dokumenterade underlaget. Vi vet att alla betablockerare inte är likvärdiga vid hjärtsvikt och detta finns uppmärksammat i ESCs riktlinjer mot bakgrund av jämförande studier. Eftersom motsvarande studier inte finns för aldosteronantagonister, vilket också uppmärksammas av Malmström och Hjemdahl, är det rimligt att framhålla skillnaden i dokumentation för spironolakton respektive eplerenon liksom deras motsvarande användningsområden. Eplerenon, men inte spironolakton, är således dokumenterat vid svikt efter hjärtinfarkt men inte vid svår hjärtsvikt, medan det är tvärtom för aldakton.
Behandlingsvinster
Neurohormonell antagonism vid hjärtsvikt har medfört betydande behandlingsvinster inte minst för patienterna. Kunskapen om korrekt evidensbaserad behandling behöver spridas. Därför är Malmströms och Hjemdahls inlägg viktigt, men behöver således en viss komplettering enligt ovan.
Publicerad:
Läkartidningen 24/2005
Lakartidningen.se