I början av sin artikel, »Sanktionering av dödshjälp förändrar samhällets etiska värdegrund«, Läkartidningen 16/ 2005 (sidorna 1268-70), nämner Susanne Ringskog att sjukvårdspersonal i några europeiska länder, bl a Sverige, gjort sig skyldig till mord på inneliggande patienter. Hon menar att »en del av förklaringen« till dessa illdåd »kan stå att finna i de senare årens debatt om dödshjälp« och då särskilt legaliseringen av dödshjälp i Nederländerna och Belgien. Man frågar sig hur Ringskog kommit fram till denna inte särskilt närliggande slutsats. Har något framkommit under rättegångarna mot de skyldiga som stöder den? Det får vi inte veta.
Inget belägg för »psykologisk dynamik«
Vidare lanserar hon en teori om »psykologisk dynamik bland medborgarna«, innebärande att dessa skall få för sig att det är officiellt accepterat att människor har olika värde, vissa skall man anstränga sig för att rädda, andra är det mindre noga med och de som står nederst på värdeskalan (t ex dementa) kan bli föremål för dödshjälp. Det finns ingen vetenskaplig grund för dessa spekulationer och de har ingen som helst relevans för en seriös diskussion om eutanasi som den praktiseras i Nederländerna och Belgien.
Ringskog ägnar stort utrymme åt en redogörelse för feldiagnostik av PVS-patienter. Studien belyser hur angeläget det är att de som vårdar hjärnskadade skall ha tillfredsställande kunskaper och färdigheter i neurologisk diagnostik. Ringskog har rätt i att prognoser om förväntad återstående livstid kan vara osäkra. I den holländska lagen finns intet stadgat om att patienter som skall få dödshjälp skall vara i ett terminalstadium. Följaktligen är frågan om deras förväntade livslängd inte relevant.
Liksom tidigare Göran Isacsson tar Ringskog upp det beklagliga faktum att endast 54 procent av utförda eutanasier rapporteras av läkarna till myndigheterna. Vi kommenterade detta i vår replik till Isacsson i Läkartidningen 5/2005 (sidorna 248-9) och hänvisar till den. Detsamma gäller fallet med den 84-åriga kvinnan, som Isacsson tidigare också kommenterat i Läkartidningen, liksom frågan om de handikappade spädbarnen.
Motiv för dödshjälp
Det är väl troligt att det, som Ringskog skriver, kan finnas »varierande motiv« för begäran om dödshjälp. Enligt den holländska lagen skall patientens tillstånd innebära ett outhärdligt lidande för att dödshjälp skall beviljas. Även om det endast är den sjuka som kan bedöma graden av sitt lidande måste det finnas rimlig sannolikhet för att ett sjukdomstillstånd kan innebära ett outhärdligt lidande (mer än hälften av ansökningarna om dödshjälp blir avslagna).
Om en patient begär dödshjälp för att hämnas på sin läkare eller anhöriga – exempel som Ringskog nämner – så är det troligen inte helt lätt för denna patient att övertyga läkare och annan sjukvårdspersonal om att det är sjukdomen som orsakar patienten ett outhärdligt lidande.
Ringskog refererar några opinionsundersökningar. Vi kan tillägga att föreningen »Rätten till vår död« (RTVD) helt nyligen låit Sifo göra en ny opinionsundersökning med telefonintervjuer med 1214 personer i åldern 18 år och uppåt. Av dessa var 78 procent positiva till dödshjälp, 13 procent negativa och 9 procent osäkra.
Önskan att dö kan vara realistisk
Under rubriken »Teori och praktik« refererar Ringskog undersökningar som visar att depression i många fall legat bakom önskan om att få dö. Men att en människa är nedslagen utesluter inte att det samtidigt föreligger en helt realistisk önskan att få avsluta livet.
När alla jämnåriga är borta
I senaste numret av RTVDs tidning Bulletinen skriver Hans G Boman om ålderdomen: »Men för de mycket gamla tillkommer alltid en djup ensamhet. Det finns inga jämnåriga kvar, inga som delat ens väsentliga livsupplevelser. – – – Det finns psykiatrer som vill kalla denna nedslående insikt hos en 75-åring för Õen depressionÕ. Denna ÕsjukdomÕ vill de bota med en medicin (antidepressiva medel). Jag upplever denna läkekonst som ett bedrägeri. – – – Men framför allt tycker jag att pensionärer skall ha självbestämmanderätt även i Sverige – Mitt liv är mitt och inte samhällets. Man skall inte behöva åka till Nederländerna för att få utskrivet ett recept på barbiturat.«
I samma nummer intervjuas Barbro Westerholm: »Men när man inte längre är nyfiken och när man känner att man inte längre behövs, då skall man få bestämma själv om man skall leva vidare eller inte. – – – Och vi måste få folk att förstå att fastän läkare inte är till för att ta livet av folk så är deras främsta uppgift att hjälpa människor att få göra det som de själva vill. Vi måste som läkare lyssna på vad människor vill göra med sina liv, även om det innebär att de vill avsluta det.«
Bestämma själva
Vad vi i RTVD strävar efter och vad man velat uppnå i den nederländska och belgiska lagstiftningen är just att låta människor få bestämma själva. Det ter sig som en högdragen, intolerant besserwisserattityd och ett maktmissbruk av representanter för en minoritet av befolkningen att tvinga majoriteten att leva efter principer som är den främmande.
Publicerad:
Läkartidningen 23/2005
Lakartidningen.se