Sven Larsson blandar bort korten, och Ingegerd Wahl ger intryck av att ha missförstått försäkringsläkarnas publicerade tvivel i DN (6 april 2005) med anledning av att en ledamot i interimsstyrelsen för Feministiskt initiativ presenterat sig i medierna som »långtidssjukskriven«. Jag uppfattar läkarnas inlägg som en produkt av det samhällsansvar som de har och som man rimligen förväntar sig av kunniga och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Försäkringsläkare är sannolikt den grupp läkare som har mest kunskap om både aktuell praxis och lagstiftningens uttalade målsättningar vad gäller handhavandet av sjukförsäkringen. Varje kritiskt tänkande människa, med eller utan kunskaper inom det försäkringsmedicinska fältet, bör reagera över den utstuderade, rent av utmanande personpresentationen i medierna i det aktuella fallet, vilken troligen är orsaken till läkarnas reaktion. Deras reaktion hade sannolikt varit densamma oavsett om personen uppgivit den ena eller andra orsaken till sin »långtidssjukskrivning«. Reagerat har också en hel del människor gjort, bl a till personens eget lokala försäkringskassekontor samt medierna. Det är en sund reaktion från omgivningen.

Sjukförsäkringens effekter
Sven Larsson hänvisar till »evidensbaserad kunskap«. Jag förmodar att han menar kunskapen om sjukförsäkringens positiva och negativa effekter i rehabiliteringsarbetet, och kanske också storleken av faktisk arbetsförmåga i det moderna arbetslivet som alternativ till »långtidssjukskrivning. Har inte de flesta av oss, med eller utan medicinsk »diagnos«, en aldrig så god arbetsförmåga i sysslor som för oss känns intressanta och meningsfulla? Den kunskapsnivå som Larsson talar om har vi, trots många års studier, ännu inte lyckats uppnå. Det är ett svårforskat område. Vår kliniska och administrativa kunskap om hur personförsäkringar fungerar, på gott och ont, är däremot stor. Individuell analys av varje persons livssituation är nödvändig för att rätt jämka samman önskemål (från patient) och tillstyrkan (från läkaren). Försäkringsgivaren beslutar.

Svårt få fram nya jobb
I stället handlar det till övervägande del om svårigheten att skapa nya meningsfulla arbeten i en allt mer globaliserad värld. I Sverige har det till synes blivit accepterat bland en del framträdande fackliga ledare och den styrande regeringskoalitionen att en del av dessa »överblivna arbetstagare« blivit stämplade som personer med »nedsatt arbetsförmåga av medicinska skäl«. I utlandet blir många av dessa människor »långtidsarbetslösa«. Där är arbetslöshetstalen högre än i Sverige, sjuktalen i allmänhet lägre. Summan av de två talen är ungefär lika i större delen av Västeuropa.
Tyvärr finns också en klick läkare i Sverige som förfäktar den medicinska dimensionen som en väsentlig orsak till att avlönat arbete inte låter sig utföras. I motsats till Sven Larsson anser jag att läkarna i Västernorrland inte ägnar sig åt opportunism; det kanske är just den ovannämnda klicken läkare som gör det? Läkarna bakom DN-inlägget visar civilkurage och samhällsansvar!

Politikernas roll
Politikernas oförmåga/ovilja att fatta relevanta beslut om hur sjukförsäkringen skall användas kan spåras tillbaka till åtminstone 1980-talet. Orsakerna står troligen att finna i det rådande politiska maktspelet. I detta sammanhang måste nämnas att många kliniskt verksamma läkare både är ointresserade av sjukskrivningsproblematiken och till stor del (fortfarande) okunniga i försäkringsmedicin. Det är dominerande inslag som jag mött i nästan dagliga kollegiala kontakter och i undervisningssammanhang de senaste 10 åren.
Vid en »försäkringsmedicinsk eftermiddag« våren 2002 med 95 primärvårdsläkare från Storstockholmsområdet svarade cirka 90 med tydlig handuppräckning ja på frågan: »Vilka av er accepterar att ni från och med i morgon skulle få möjlighet att slippa arbetsuppgifterna med sjukskrivning av era patienter?«
Läkarinslaget i sjukskrivningsdebatten har, trots stort massmedialt intresse för frågorna de senaste åren, varit litet. Antalet läkare som deltagit i debatten – i LT och i andra medier – överstiger nog inte 25. Inflödet av erfarenheter och förmedlad klinisk kunskap från läkarhåll till politiker och beslutsfattare har följaktligen varit litet. Ofta har jag fått frågan från politiker och regeringstjänstemän: »Vad säger läkarna?« Och, som sagts ovan, evidensbaserad vetenskaplig kunskap saknas.

Patient och samhälle
Ett alltför vanligt inslag är att en del läkare i sin ansträngning att stödja sin patient inte samtidigt förmår att se till helheten i samhället och inte heller engagerar sig. För varje patient som föreslås få en för samhället dyrbar men kanske för patienten tvivelaktig »behandling«/åtgärd, exempelvis »långtidssjukskrivning«, minskar således samhällets resurser att hjälpa en patient i en annan del av vårdkedjan med en behandling som vi känner oss säkra på är både korrekt och rimlig enligt evidensbaserad kunskap.
Sjukskrivning under lång tid som »botemedel« vid varje form av oförmåga eller ovilja att utföra annat än ett arbete som personen i fråga anser stimulerande och »kul« är inte en korrekt metod, varken för den enskilde patienten eller för samhället i övrigt! (Jag gör i detta stycke ingen hänsyftning till personen i Feministiskt initiativ utöver vad hon själv redovisat i medierna.)

Alla bör ta sitt ansvar i samhällsdebatten
Jag värnar om läkarkårens trovärdighet i samhället! Därför betraktar jag fortfarande Västernorrlandsläkarnas inlägg som i högsta grad hedervärt. Alla läkare bör ta sitt ansvar att delta i samhällsdebatten, särskilt i frågor där läkarnas erfarenhet givit stor klinisk kunskap. Det gäller även om den ännu inte kunnat vetenskapligt fastläggas, exempelvis beträffande nyttan – eller onyttan – (för individ och samhälle) av långtidssjukskrivning som ett rehabiliteringshjälpmedel! Det vore till stor nytta för våra politiker att få del av läkarkårens åsikter, grundade på professionell erfarenhet.