Diskussionen om försäkringsläkarnas roll och om sjukskrivningar har handlat om två olika frågor. Den ena rör försäkringsläkarnas agerande om en enskild sjukskriven. »Individuell analys av varje persons livssituation är nödvändig«, skriver Bo Mikaelsson. I detta är vi helt ense. Men det är en annorlunda bedömning än att via några korta TV-sekvenser uttala att en person är arbetsför, mår kliniskt bra och dessutom har det dåliga omdömet att uppträda utstuderat och utmanande. Debatten har snarast ökat frågetecknen om försäkringsläkarnas professionella förhållningssätt.
Den andra och kanske viktigare frågan rör läkarnas samhällsansvar. Budskapet vi måste lyssna till är att samverkan mellan arbetsmarknad, försäkringskassa och sjukvård inte fungerar. Budbärarna är de många långtidssjukskrivna och förtidspensionerade med uttröttade hjärnor och nedslitna stressregleringssystem. Ska vi inrikta oss på att skjuta budbärarna, alltså öka kontrollen på de individuella, drabbade fallen?
Mitt förslag är: Gör något åt hela systemet. Tänk om vi hade ett arbetsliv som flexibelt kunde ta hänsyn till människors olika prestationsförmåga i olika situationer och skeden i livet. Tänk om försäkringskassan på allvar tog itu med rehabiliteringen, om varje sjukskrivningsperiod längre än några veckor kunde användas konstruktivt och flexibelt i samråd mellan behandlande läkare, patient och arbetsplats med stöd och förståelse, inte hot och ifrågasättande, från försäkringskassan.
Vore inte det en utmaning för försäkringsläkarna att på ett konstruktivt sätt använda sina erfarenheter i ett spännande förändringsarbete att få en både mer effektiv och mer human användning av gemensamma resurser?
Sven Larsson