Jag har arbetat som läkare på 20–25 arbetsplatser i tre nordiska länder, USA och Storbritannien. Utbrändhet har jag bara hört talas om i Sverige. Samtidigt märker jag att etiken bland arbetande svenskar av alla nivåer, hemma och utomlands, är speciell på det viset att svenskarna även under svåra omständigheter fortsätter att vara trevliga och duktiga.
Bemästringsstrategier
Norrmän har en mer avslappnad attityd i arbetslivet och rycker gärna på axlarna om någonting knepigt är på gång. Det skulle inte se professionellt ut i Sverige. I USA och Storbritannien visar lågavlönade personer ofta ointresse eller till och med inkompetens när arbetet upplevs som alltför besvärligt – och de gör det utan att skämmas. Det kan vara rationellt för de utsatta, men jag ser inte att metoden godkänns i Sverige.
I Danmark, Storbritannien och USA tillåts viss aggressivitet när man tycker att något eller någon har gått över gränserna. Det är sällsynt i det här landet.
Jag har valt att arbeta i Sverige och trivs här just på grund av att jag tycker om den starka arbetsetiken. Men på svenska arbetsplatser råder brist på accepterade mekanismer för att hantera konflikter mellan krav och förmåga.
Högpresterande och trevlig
De som utsätts för orimliga krav från kunder, arbetsgivare, ledning eller medarbetare i Sverige brukar svälja hårdare istället för att angripa källan. Med andra ord: I Sverige ställs krav på hög prestation och oavbruten trevlighet på arbetsplatsen, även i ohållbara situationer. Det gör att några blir sjuka och går hem.
Den medicinska kulturen
Utomlands är Sverige känt som landet där man diskuterar. Men när man varit här några år förstår man att diskussionen inte får vara direkt ty då uppfattas den som kritik. Den som kommer in i svensk medicin och talar oförsiktigt om att någon detalj sköts på ett bättre sätt i ett annat land eller i en annan arbetslivssektor skjuter sig i foten. Visserligen gäller det även bland andra nationaliteter och yrkesgrupper, men det vänliga och sofistikerade bemötande som man får från svenska läkare gör att man tror att de är utomordentligt mogna idealister, att det är »safe« att diskutera helt öppet.
Experter! Är det så som jag här beskrivit eller har jag missuppfattat någonting?
överläkare, patologisk/cytologisk klinik, Universitetssjukhuset i Lund
bjorn.logi.isfoss@skane.se
