Betydelsen av fortlöpande efterkontroll och säkerhetsuppföljning av SSRI och fosterexposition illustreras av en nyligen publicerad genomgång med material från Uppsala WHO Collaborating Centre for International Drug Monitoring. Utifrån neonatala biverkningar sammanfattas: »Thus paroxetine should not be used in pregnancy or, if used, should be given at the lowest effective dose. With the other SSRIs, especially citalopram and venlaflaxin, their use should be carefully monitored and new cases promptly communicated to the pharmacovigilance systems« [1].

Nya studier behövs
Frågan om beteendemässig teratogenicitet, genom hypotetisk påverkan på neurogenes, migration och synaptogenes, låter sig inte besvaras vare sig av de sedan decennier uppbyggda övervakningsregistren för missbildningar eller neonatala biverkningsrapporter. Den senast publicerade studien om långtidsuppföljning av barn exponerade för SSRI under fostertid är från 2003, och konkludera: »The findings that SSRIs during fetal development might have subtle effects on motor development and motor control are consistent with the pharmacologic properties of the drugs« [2].
De djurexperimentella rönen från 2004 kommenteras: »… prolonged prenatal exposure to SSRIs can have less innocent and longlasting effects, such as an attenuated response to acute pain or changes in physiological reactivity and behavioral activation« [3].

Forskningsmässiga svårigheter
Som Barbro Gerdén, Läkemedelsverket, framhåller är fortsatt forskning om möjligheten av beteendemässig teratogenicitet mycket angelägen. Svårigheterna ska dock inte underskattas. Det farmakologiska mardrömsscenariot illustrerat av Vioxx, vars biverkningsprofil med ökning av en vanlig sjukdom som inte fångades av den vanliga biverkningsrapporteringen, manar till eftertanke [4].
Avseende möjligheten av beteendemässig teratogenicitet handlar det om avvikelser hos barn som i det enskilda fallet svårligen kan sättas i samband med läkemedelsexposition under fostertid. För behandlingsrekommendation och säkerhetsuppföljning idag torde därför myndigheters ställningstagande särskilt behöva beakta all tillgänglig kunskap, från djurexperimentella, in vitro – till farmakoepidemiologiska studier.

professor
ulf.hogberg@obgyn.umu.se
docent; båda vid enheten för obstetrik
och gynekologi, institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet