En stor eloge till Daniel Håkansson för hans inlägg(LT 9/2005, sidorna 671-2) i debatten om sjuka kvinnors vinst i att stanna hemma!
Monica Renstig och Hélène Sandmark anför i sin replik, punkt 4,att beräknade merkostnader för att arbeta beror på att kvinnorna äter i matsalen varenda arbetsdag! Varje arbetande varelse i detta land vet att de flesta efter mikrovågsugnens tillkomst deponerar en matlåda i kylskåpet, och sedan är det kö vid personalrummets mikro vid lunchtid. Ibland äter man ute, men inte vareviga dag. Kolla på Karolinska institutet. Traska runt lite på arbetsplatserna och fråga folket »på golvet«.
Forskningsetik
»Studien uppfyller alla krav på forskningsetisk granskning« börjar sista stycket på repliken. Jag undrar hur författarna definierar forskningsetik. Har de granskat hur mycket det kostar att vara sjuk i fråga om mediciner, läkarbesök, transporter mm? I de etiska bedömningarna måste de ändå utgå ifrån att en viss procentandel är sjuka på »riktigt«, i cancer, hjärt–kärlsjukdomar, reumatiska sjukdomar, neurologiska sjukdomar m m.
Numera patient
Undertecknad är i slutet av den karriär som Daniel Håkansson nu har börjat. Jag har haft många patienter, ätit många matlådor, och nu är jag patient och snart 60!
Det var inte vad jag räknade med, och det kostar på alla sätt.
Det jag vill säga är attde flesta– kanske mest kvinnor? – som drabbas av sjukdom får skuldkänslor. Vad har jag gjort för fel för att det blev så här? Varför drabbades jag av cancer t ex?
Den debatt som förs nu är ytlig och kränkande och underlättar icke rehabiliteringen.
Lycka till, Daniel!
leg läkare, Lidköping
lene.rask@bredband.net
