Under vinjetten »Nyklippt« på ledarsidan i Läkartidningen 20/2005 citeras ur en artikel i Medicinsk Axess 2/2005, om vad vi ska ha allmänläkare till, skriven av allmänläkaren Björn Olsson. Olsson summerar sjuksköterskornas roll i den allmänmedicinska revirstriden med bla orden »Eller så får vi en sköterskeledd b-sjukvård präglad av bristande kontinuitet, opersonlig och bemannad med de doktorer som inte fick jobb på sjukhusen« – en beskrivning som känns missvisande och nedsättande. Av Björn Olssons artikel att döma har redan dessa b-sköterskor och b-läkare börjat ta över primärvården.
Det är kanske inte så förvånande att Medicinsk Axess, som ny aktör på en mättad marknad, tog in artikeln, men varför ägnade Läkartidningen artikeln uppmärksamhet? Den borde med sitt hätska påhopp på sjuksköterskorna antingen kommenterats eller förbigåtts med tystnad.

Varför blåsa till strid mot sköterskorna?
Jag förstår att Björn Olsson vill komma åt landstingens njugga inställning till primärvården, men det är en annan sak. I landstingsvärldens slutna rum är misstänksamheten ofta stor mot den »lågpresterande« primärvården, men utåt gäller läpparnas bekännelse: »Primärvården är basen i sjukvården.« Men varför blåsa till strid mot sköterskorna?
Som distriktsläkare både i storstad och glesbygd har jag mött kunniga sköterskor som både känt sina patienter och värnat om dem på ett självklart sätt. Det kan ju inte vara ett privilegium för bara allmänläkare att arbeta så. Sköterskorna är ju som doktorerna kuggar i sjukvårdsmaskineriet.
Tillsammans med chefen för vårdcentralen kan och måste läkarna hitta olika lösningar: Vill doktorn boka själv och vara beredd att lyfta telefonluren hela dagen så får man skapa möjligheter till det. Vill doktorn ha hjälp med detta av sköterskorna så ordnar man det! Om resultatet sedan blir b-sjukvård beror det inte på sjuksköterskorna utan snarare på läkarna.