Christer Nilsson och medarbetare gör [1] en värdefull genomgång av fenomenet transitorisk global amnesi (TGA) utifrån beskrivningen av tre unga, friska personer som drabbats av symtomet. TGA är välkänt för neurologer; likaså välkänt är att det är ett godartat tillstånd. Fenomenet är inte lika bekant för andra läkarkategorier, varför information om det är viktig. Kunskap om TGA – vars fenomenologi är mycket karakteristisk – på akutmottagningar kan förhindra mycken oro hos patienter och anhöriga och borde förhindra många onödiga utredningar.
I genomgången citeras ett antal publikationer som understryker att TGA är ett benignt tillstånd, även om man pekar ut några systematiska vetenskapliga undersökningar som påvisat mindre strukturella avvikelser i anslutning till fenomenet. Artikeln utmynnar dels i att TGA är ett godartat tillstånd »även för individer under 40 år«, dels i en antiklimax: Utredning med »DT av hjärna och polikliniskt EEG kan vara tillräckligt, förutsatt att patienten är frisk och inte har anamnes eller fynd som tyder på hjärtsjukdom«. Upprepade episoder »bör däremot utredas mer extensivt«. Varför dessa undersökningar om man står inför en typisk TGA? Vad letar man efter? Beträffande EEG påpekar författarna själva att epileptisk genes är föga sannolik.
Rekommendationen framstår som ett typexempel för vår nutida sjukvårdskultur, som inte vågar lita till sina erfarenheter och kunskaper utan vidtar ett antal »för säkerhets skull-åtgärder«. Åtgärderna saknar medicinsk meningsfullhet; de skapar oro i stället för att på god kunskapsgrund förhindra sådan; de ökar kostnaderna i en redan finansiellt ansträngd sjukvård.

Åtgärder
Jag menar att rekommendationerna vid typisk TGA skall vara:
Noggrann anamnes, inklusive vittnen, noggrann klinisk neurologisk undersökning.
Om en fenomenologiskt typisk attack pågår vid undersökningstillfället, behåll patienten för övervakning tills den släpper.
Endast om tydliga avvikelser från ett karakteristiskt förlopp föreligger, finns skäl till ytterligare utredning.