Läser vid morgonkaffet att jag är ett demokratiskt problem. I Läkartidningen 28–29/2005 (sidan 2050) refereras ett debattseminarium i Almedalen. Enligt DNs ledarskribent Hanne Kjöller är distriktsläkarkåren, vilken jag tillhör, ett demokratiskt problem eftersom den åsidosätter regelverket kring sjukskrivningsprocessen som är utformad av våra valda företrädare i riksdagen. Detta därför att jag sjukskrivit patienter trots att de har arbetsförmåga. Förmodligen har jag varit odemokratisk åtskilliga gånger under min 20-åriga yrkesverksamhet som distriktsläkare.

Trögt rekrytera allmänläkare
Nu tycks emellertid ändå sjukskrivningsproblematiken gå mot en långsiktig lösning. I samma nummer av Läkartidningen (sidan 2052) berättar Clas Tollin, medicinalråd på Socialstyrelsens avdelning för hälso- och sjukvård, att nyrekryteringen av distriktsläkare går trögt. Endast 225 nya allmänspecialister tillkom förra året – man hade hoppats på 400 för att närma sig Nationella handlingsplanens mål. Eftersom pensionsavgångarna ökar kommer distriktsläkarkåren så småningom att dö ut.
I framtiden kan därför inga distriktsläkare sabotera demokratiskt fattade beslut och sjukskriva människor som upplever sig arbetsoförmögna trots att deras demokratiskt valda företrädare i riksdagen beslutat att de är arbetsförmögna.
Kan det möjligen finnas ett samband mellan att unga läkare i karriären väljer bort distriktsläkaryrket och att distriktsläkarkåren utmålas som ett demokratiskt problem?