Jag skrev: »Var det min uppgift att recensera och moralisera över kenyanska försök att ta itu med sina problem?« Jag kom fram till att det inte var det och beslöt att delta i Malaria Day.
Jag tyckte det kunde ha ett intresse för LTs läsare att mer personligt redovisa: I läkargärningen, var vi än arbetar, hemma eller utomlands, uppkommer val, resonemang inombords för och emot något som känns svårt. Vad är det som gör att vi kommer fram till ett visst beslut att medverka i något som först känns omöjligt?
Det är inte tu tal om att Gunnar Olofsson noga tänkt igenom det imperialistiska arvet i Afrika och postkoloniala beteenden hos gästande biståndarbetare. Så laddad är Olofssons repulsion mot begångna oförätter – och pågående – att han i tolkningen av min text inte ser när jag använder självironi och överdrifter för att spegla den absurda situation jag hamnade i.

Kan ej läsas bokstavligen
Olofsson citerar bla vad jag i ett improviserat tal sade om hur enkelt världen (»…bara kräver…«) kan slippa malaria. Det kan inte läsas bokstavligen utan är just en drift med hjälparbetares »veta-bäst-attityd«. Att detta är satir framgår tydligt några rader före och senare, som Olofsson inte citerar: »Jag bredde på« respektive »Jag avslutade triumferande att det sista inhemska malariafallet i Sverige inträffade för 75 år sedan, underförstått att det nästan var min förtjänst«.
Om detta är rolig ironi eller läsvärd satir kan man ha olika uppfattning om, men formuleringarna kan knappast tas till intäkt för Olofssons påstående att »Liksom många andra Afrikaresenärer har Järhult också, efter sitt besök, klart för sig hur kontinentens problem bör lösas«. Det är inte rimligt att dra de slutsatser som Olofsson gör om min inställning till Afrika utifrån en burlesk med satiriska delar. Den intresserade läsaren får efter detta replikskifte gå tillbaka till min text igen i LT 23/2005.
Det är bra att Olofsson lyfter fram andra sidor av Läkarbankens arbete, inklusive förebyggande insatser, om nu någon felaktigt dömer Läkarbankens arbete efter min »krönika«. Jag har själv försökt bidra till en verklighetsnära redogörelse för Läkarbanken arbete i artikeln »Praktisk sjukvård på bynivå i Afrika – god träning i bedside-medicin«, se LT 17/2005.

Olika erfarenheter
Olofsson och jag har olika erfarenhet av akutsjukvård om inte patienten kan betala. Det kan bero på att Olofsson grundar sin uppfattning på förhållanden vid missonsjukhus medan jag vid vistelser i västra Kenya har egna och kollegers erfarenhet från privata och offentliga sjukhus: akutsjukvård utan patientens eller anhörigas betalning garanteras ej eller så fördröjs den och ges med inadekvata insatser mätt med kenyanska mått.
Det är också ett problem för Läkarbankens läkare som måste ta ställning till att betala mediciner, röntgen och laboratorieprov hos patienter som förs in akut från Läkarbankens mottagningar ute i byarna. Antingen måste man använda Läkarbankens knappa resurser eller ta ur egen ficka.

Kan ej blunda för korruptionen
Olofsson tycker inte om att jag pratar om »ett land fyllt av fiffel och korruption«. I den mån reaktionen mot kolonialismen, respekten för ett lands självbestämmande, slår över i en ovilja att se problemen, tycka att sådan kritik sker »utifrån vår europeiska postkoloniala horisont« vill jag invända.
I nästan alla samtal med människor jag har haft under vistelserna i Kenya står mutor och oegentligheter i fokus. Den enskilde individen drabbas hårt, det administrativa systemet blir ineffektivt och även olika NGO har att förhålla sig till korruptionen, som hotar den demokratiska process som under senare år startat i Kenya.
Med risk för att jag lägger ytterligare en pusselbit till Olofssons bild av mig som kiplingsk efterföljare påstår jag: Det är bra om NGO står som lokala förebilder för ärlighet och håller avtal, det är bra när internationella organisationer och »världssamfundet« som bidragsgivare i olika sammanhang ställer villkor på Kenyas regering och myndigheter att införa effektiva åtgärder mot korruptionen. För mig är det inte en besserwisserattityd i efterföljd till »den vite mannen börda«. Det är falsk respekt för Kenya och kenyaner att inte tala klartext.

Mycket som förenar
Tack för inlägget, Gunnar. Det väsentliga, och det som förenar Olofsson och mig, är det långsiktiga resultatet av Läkarbankens arbete i Afrika – inklusive de erfarenheter som tjänstgörande läkare kan ta med sig hem till Sverige, till båtnad för patienter här hemma och för tolkningen av vårt samhälle och dess sjukvårdsstruktur. Och positivt är att Läkarbanken är en organisation dit även nybörjare kan söka sig fastän de har en bit kvar att gå till de fulla insikterna om fattiga länders situation.