Sjukvårdplanering är förbehållen det Offentliga, men kunskaper saknas om medborgarnas »verkliga« och upplevda behov. Därför ransoneras (prioriteras) inte rättvist, och många kolleger medverkar till detta, kanske omedvetet.
Väntelistor speglar inte »verkliga« behov. Till exempel – hundratusentals kvinnor anses lida av urininkontinens, och många bör opereras. Men på den nationella operationsväntelistan (2005-04-30) fanns 1037 kvinnor, och 1395 hade opererats. Jönköpings län anger att 14 väntar och att 38 opererats;i Skåne är motsvarande siffror 112 respektive 179.
Detta är mycket mindre än det förväntade, medicinskt motiverade behovet, och varken ett »verkligt« eller upplevt behov visas. (Förutom lidandet vore det kostnadseffektivt att många fler blev opererade, eftersom inkontinens berättigar till gratis hjälpmedel, vilka i längden är mycket kostsammare än ingrepp.) Inexakthet gäller för detta tillstånd i hela landet, liksom för andra tillstånd och sjukdomar.
Inte läkarnas uppgift
Vi läkare har ansvar endast mot patienten och söker finna medicinskt motiverade behandlingar. Allt samhällsbetalas inte, men det är inte vår uppgift att göra politiska beslut smakligare med medicinska motiveringar.
Ett exempel – Malmös kärlkirurger har meddelat att man inte bryr sig om åderbråckspatienter utan komplikationer. Man returnerar remisser och anger inte operationsalternativ. (Tidig operation förebygger komplikationer). Ett faktiskt behov försvinner och samhällets planering omöjliggörs.
Politiskt-kosmetiska skäl
Det Offentliga vill ibland inte veta av långa väntelistor, som när Malmös öronklinik beordrades att halvera snarkoperationskön. Man kan anta att det Offentligas kökapning här skedde av politiskt-kosmetiska skäl, och det kan man med fog anta inte är unikt.
Hur skall det Offentliga kunna fullgöra sin planeringsskyldighet? Alla behov måste registreras, vilket är det enda läkaretiskt acceptabla, och med den kunskapen kan samhället öppet och sakligt bestämma vad som skall stödjas och meddela varför en enskild lämnas därhän. Att medverka vid kökosmetik kan inte vara tillåtet.
En ny Hälso- och sjukvårdslag där vår undersåtlighet i stället blir ett medborgarskap skulle göra alla behov väsentliga, även upplevda. Redan idag vore mycket vunnet om mina kolleger allmänt registrerade dem.
Vårt läkaretiska förhållande till det Offentliga behöver snarast, inte minst i dagens prioriterings-/ransoneringstider, grundligt analyseras och diskuteras för att få fram liknande regler som vi har gentemot våra patienter.
Publicerad:
Läkartidningen 34/2005
Lakartidningen.se