Inläggen om paleolitisk kost i Läkartidningen nr 26–27/2005 av Staffan Lindeberg och Jarl Torgerson [1, 2] var intressanta att läsa. Undertecknad arbetar inte inom sjukvården men har ett aktivt intresse i kostfrågor. Min synpunkt på den paleolitiska kosten är att den knappast är möjlig att praktisera för större andelar av befolkningar. Vi har befolkningsgrupper på jorden som svälter i dag, mer på grund av fördelningsproblem än på grund av absolut brist på mat.

Vattnet begränsande faktor
Framdeles kommer dock inte minst vattnet att bli en begränsande faktor för livsmedelsproduktionen. En typisk u-landskost med stor andel cerealier kräver ca 2000 liter vatten per dag att producera, medan vi med den kost vi äter i Sverige behöver ca 4000 liter vatten [3]. I Kalifornien är man extrema köttkonsumenter, och den kosten kräver 5400 liter per dag [3]. Den är väl inte precis paleolitisk men åt det hållet.
År 2025 kommer de nordiska länderna att vara bland ett privilegierat fåtal som inte har vattenbrist [4]. Att äta paleolitiskt är sålunda inte så solidariskt med våra fattigare bröder i tex Afrika. Skulle vi äta inhemskt producerade »paleolitiska livsmedel« kommer vi att få mycket högre kostnader för vår mat.

Dyrare livsmedel
I dag produceras mycket av våra animalier med hjälp av importerat foder, tex sojabönor. Vi kan kanske bli »helt inhemska« med egenproducerat foder, men det kommer att kräva fler arbetstimmar i jordbrukssektorn och betyda mycket dyrare livsmedel.
När det gäller fisk kan vi välja att äta fisken direkt i stället för att stoppa den i fjäderfä. Det spar säkert resurser och skulle möjligen rädda fiskbestånden i våra omgivande hav och tillika vara hälsobefrämjande.