I Läkartidningen 28/2005 (sidan 2094) diskuteras formerna för referentbedömning av artiklar i Läkartidningen.

Risk för godtycke
Under fin titulatur och med föregiven objektivitet kan man förneka att en artikel saknar vetenskapligt värde. Man kan dessutom i olika sammanhang referera till vänner och bekanta, som i sin tur refererar tillbaka, för att bägge parter kan nå bästa tänkbara impact-faktor, vilket i sin tur leder fram till bättre möjligheter till anslag.
Den med det »ratade« budskapet kanske har ett större material och har längre följt det än den som sedan får äran eller rätt i en senare vetenskaplig duell.
Efter att i 25 års tid deltagit i forskningssammanhang har jag hört, sett och upplevt så pass mycket av hur det fungerar i den världen att det finns all anledning att hävda att det är synnerligen väsentligt att relationen mellan referenter och författare antingen sker dubbelblint eller att det för båda klart framgår vem som bedömer och vem som blir bedömd!