En grupp professorer och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala kommenterar i Läkartidningen 23/2005 (sidorna 1832-4) en tidigare artikel av Kjell Strandberg om klinisk prövning, och de påtalar det problematiska med »… den aldrig sinande strömmen av nya formalia som omger klinisk forskning …«, liksom att en allt större del av arbetet går åt för att tillmötesgå »alla de nya regler som i galopperande takt kringgärdar den kliniska forskningen«. Dessa betungade regler står inte i proportion till patientnyttan. Som exempel på sådana störande och arbetsgenererande företeelser anges förutom Biobankslagen också den nya Etikprövningslagen.
På sikt har ju etikprövningsarbete med patientnyttan att göra, men skall också utgöra ett värn för att de försökspersoner som deltar inte utsätts för oproportionella risker. Och när risker är ofrånkomliga skall dessa framstå klart och tydligt för ledamöterna i Etikprövningsnämden (EPN) och därefter för de personer som väljer att delta i respektive prövning.

Etikprövningsnämnden
Vad gäller etikprövningsnämndernas arbete påstår artikelförfattarna helt frankt: »Från inlämningsdatum till första besked från EPN tar det vanligtvis 8–10 veckor. Inte sällan önskar sedan EPN komplettering, och det kan dröja månader innan slutgiltigt beslut föreligger. I värsta fall kan beslutet innebära ett avslag som måhända motiverar en överprövning och ytterligare tidsfördröjning (och kostnader!)«.
Påståendet är i sin helhet märkligt, och direkt obegriplig är meningen som gör gällande att det vanligtvis tar 8–10 veckor från inlämningsdatum till första besked. Det är svårt att inte tolka detta som ett utpekande av EPNs arbete i Uppsala. I den nämnden är jag lekmannaledamot och jag tycker att författarna kunde ha varit betydligt mera återhållsamma med ordet »vanligtvis«.

Handläggningstider i Vahlqvists fall
Se här hur handläggningstiderna för några av Anders Vahlquists ansökningar ter sig. De är 2004: M-322 19 dagar; 2004: M.394 27 dagar; 2004: M-397 24 dagar samt 2005:087 41 dagar.
Skälet till att 2005:087 tog ovanligt lång tid har inte med nämndens arbete att skaffa. Varken nämndens administrativa sekreterare, dess ordförande, de vetenskapliga sekreterarna eller någon enskild ledamot medverkade till denna försinkning.
Det var sökanden som tog tid på sig. Ansökan kom inte i tid. De av nämnden önskade kompletteringarna dröjde.
Ett identiskt ansökningsförfarande hade tagit lika lång tid i anspråk under den tidigare ordningen med forskningsetikkommitté. Exemplet som debattörerna anför har, som jag ser det, inget med den nya Etikprövningslagen att göra.
Den nu publicerade klagan står för övrigt i skarp kontrast till de lovord som kommit nämnden till del från annat håll.
Ytterst sällan är det något etiskt dilemma som förlänger handläggningstiderna, mycket skulle däremot gå snabbare ifall sökandena följde ansökningsblankettens anvisningar och skrev mera noggranna ansökningar samt att forskaren själv skrev informationen till försökspersonerna. Väl skrivna ansökningar medverkar till att handläggningstiderna blir korta.
Slutligen undrar jag vad det är för en syn på etikprövning som ligger i påståendet »I värsta fall kan ett beslut innebära ett avslag …«. Det är väl inget »värsta fall« om det föreligger skäl för ett avslag att beslutet även blir avslag. Och någon annan avslagssituation har jag inte bevittnat eller deltagit i vare sig under nuvarande lagstiftning eller under den föregående.